Tidigare resuméer:
Februari

LUDDE HAR SPELAT

Beyond Good & Evil HD
Nu ska jag vara ärlig mot er och erkänna en sak. Tommy hade rätt! Tyvärr, måste jag säga. Inte då för att jag missunnar min kollega att få ha rätt för en gångs skull, utan för att jag ville inte bli besviken. Det hela började så bra, men slutade inte lika kul. Stämningen är det absolut inget fel på i spelet och det har ett fantastiskt persongalleri, med det tenderar att bli ack så tråkigt att gång på gång ”smyga förbi elaka robotar”.

Plus att spelet är oerhört buggigt. Fastnat i svarta tomrum och att åka med svävaren i trånga utrymmen gav allt för ofta en epeleptisk effekt. Men visst är det ett mysigt äventyr som ändå förtjänas att få upplevas. 
BETYG 3/5

Homefront
Spelet som inte riktigt hittade hem. Jag tyckte det verkade så lovande, men så föll det platt. Spelet har en massa potential och i ärlighetens namn hoppas jag att det verkligen kommer en del 2 (som mycket tyder på) och att THQ fixar till allt det som kändes så fel. Exakt vad det är, är ironsikt nog svårt att sätta fingret på.

Jag fick en känsla av att utvecklarna så gärna ville förmedla just det, en känsla. En känsla av att krig är hemskt och inget man bara borstar bort som ett tidsfördriv framför sin TV. Jag tror de ville det lite för mycket, så istället blev det bara ett ”jaha”! BETYG 2/5

Vill du läsa mer om mina intryck av Homefront gör du det här och är du intresserad av multiplayern klickar du här

 

Ghostbusters – Sanctum Of Slime
Läs detta noga: SPELA INTE DETTA SPEL ENSAM! Nej, det handlar inte om att det är ett spel fullt med spöken och att det på så vis blir jätteläskigt. Det handlar om att om du spelar detta spel ensam, så kommer du att få det jättetråkigt!
Det märks på en gång att det är i co-op detta spel ska spelas (upp till 4 spelare samtidigt, både lokalt och online) och att utvecklarna inte har brytt sig ett dugg om att göra det ens det minsa kul att spela i singelplayer-läget. Storyn kortfattat går ut på att Ghostbusters har alldeles för mycket jobb, så de blir tvingade att ta in några utifrån. Där kommer du som spelare in i bilden. Detta är något jag fann väldigt trist, för jag hade hellre kontrollerat Egon, Winston, Raymond eller Peter istället för någon ”rookie”
Ett helt okej spel, som du kan ha på i bakgrunden, när du vill prata skit med din bästa kompis, samtidigt som ni spelar TV-spel. BETYG 2/5

Pacman Championship Edition DX
Det finns inte så mycket att säga om detta spel, förutom att om du INTE inhandlade det när det kostade endast 400 MP, har du missat en så otroligt bra deal. Men bara lugn, det är faktiskt värt de där 800 MP också. Inget att orda om, inhandla och få ett beroende!

BETYG 4/5

 


Yoostar 2
Månadens största överraskning. På pappret verkade det som ett kul upplägg, men det fanns även en viss oro för att själva genomförandet skulle floppa. Yoostar 2 hamnar i kategorin ”partyspel” och det går ut på att du som spelare (med hjälp av en Kinect eller Sonys lilla EyeToy) tar dig an en roll i scen från en film. (Det där lät nästan som en Håkan Hellström-sång ”En roll, i en scen, från en film”) Alltså, karaktärern du spelar är borttagen från scenen och istället är det ditt söta anlete som syns i rutan. Det funkar förvånansvärt bra och sen gäller det för dig, i sann Guitar Hero-anda att, istället för noter, sätta replikerna rätt och efteråt skrattar du åt det hela.
Det enda som ligger spelt till last, är menyerna. Med tanke på att det är ett ”partyspel” och man allt som oftast kanske inte världens stadigaste på handen när man är på party, borde det ha gjort menyerna mer lättnavigerade. Det går att göra det, se bara på Dance Central, eller Kinect Sports! BETYG 3/5

LEGO Star Wars III – The Clone Wars
Jag älskar LEGO-spelen. De är så otroligt charmiga att jag sitter och småler hela tiden när jag spelar  dessa spel. Favoritspelet är LEGO Batman, men frågan är inte om LEGO Star Wars III – The Clone Wars nästan är lika bra? Det är så förfinat på alla punkter, plus att det var med LEGO Star Wars min kärlek till LEGO-spelen började, så det känns lite som att åter få träffa en gammal kärlek och få återuppleva allt mysigt vi en gång hade. Fast med den skillnaden att vi nu har blivit äldre och mognare, så upplevlesen blir mer sofistikerad, och inte lika kladdig.
Gillar du LEGO-spelen kommer du absolut inte att bli besviken! BETYG 4/5

Crysis 2
Jag har redan berättat vad jag tycker om detta spel och hur imponerad jag är av dess vattenpölar.

”När jag stötte på min första vattenpöl i spelet (Ja, jag brukar bedöma grafiken i ett spel, efter dess vattenpölar. Således är ett spel utan vattenpölar, per automatik skitfult. Nu vet ni det!) tappade jag hakan. Det var den snyggaste vattenpölen jag någonsin sett. Den var till och med snyggare än de jag har hemma på min gård!”

Det jag skrev då, står jag fortfarande för, efter lite mera speltid. Crysis 2 är en fantastisk actionrökare som jag tycker att ingen, jag säger ingen, ska låta förbli ospelat! Helt klart det bästa spelköpet du kan göra, hittills i år! BETYG 4/5

 

 


Nintendo 3DS
Då var den äntligen här. Nintendos nya fantastiska lilla maskin. Jag har varit pepp ända sedan E3 förra året och måste säga att mina förhoppningar om 3D-effekten verkligen har infriats. DET FUNKAR! Det funkar förbaskat bra. Är verkligen imponerad. Men, för det finns ett men och just i detta fall ett ganska så allvarligt men. JAG FÅR ONT I HUVUDET! Jag klarar inte av att spela mer än 30 minuter med 3D-effekten påslagen. Att spela utan den känns bara meningslöst, så det har inte blivit så mycket speltid med 3DSen som jag hade önskat. Således känns det fel att betygsätta de spel jag fått förmånen att spela. De spel som det handlar om är Rayman 3D, ett plattformsäventyr som kanske inte är så märkvärdigt, men är det spelet av de som jag spelat, vars 3D-effekter har imponerat mest. Flera gånger har det faktiskt sett ut som om saker har kommit ut från skärmen.
Vidare har jag spelat LEGO Star Wars III – The Clone Wars 3D. Herregud, det är ett LEGO-spel i 3D, inte så mycket mer att tillägga.
Till sist har jag även spelat Super Monkey Ball 3D och det lilla jag har orkat köra har varit helt ok. Har du spelat Super Monkey Ball förr, så vet du vad du får, fast i 3D.

TOMMY HAR SPELAT

Dragon Age 2
Efter att många kritiserat Dragon Age 2 för att vara för simpelt och strömlinjeformat, har jag känt mig tvungen att försvara spelet. Jag skrev ett inlägg där jag försökte förklara vilka punkter jag tycker Dragon Age 2 överskrider sin föregångare på. Jag har ännu inte spelat klart hela äventyret, men anser efter 30+ timmar fortfarande att Dragon Age 2 är ett mycket bättre spel än ettan. Ja, de förbättrade och mer engagerande striderna gör så mycket. Jag har till och med börjat bry mig om karaktärerna i Dragon Age 2, vilket det tog ett tag för mig att göra.

Visst känns det lite tråkigt att miljöerna återanvänds, och trots att äventyret utspelas under flera år så förändras aldrig staden nämnvärt. Inte under de åren jag hunnit ta mig igenom, i alla fall. Men det är nästan det enda klagomålet jag har, även om det är stort nog för att hålla tillbaka en fullpotten. Dragon Age: Origins är en svag 3/5 medan Dragon Age II är en stark 4/5. Läs gärna min jämförelsetext om du är nyfiken på att veta varför. BETYG: 4/5

Deathsmiles
Deathsmiles är ett spel jag vill gilla. Jag brukar tycka om shmups, och spelets estetik är minst sagt… anmärkningsvärd. Gillar du gothic lolita med lesbiska undertoner? Trivs du som bäst i ett varmt och mysigt bullet hell? Nöter du gärna sönder obskyra shmups från utvecklare som Treasure och Cave? Då är Deathsmiles förmodligen ett spel du uppskattar. Men var medveten om att kampanjen spelas slut på en sådär 30 tempofyllda men inte speciellt varierade minuter, och sedan är det upp till dig att spela om den med andra karaktärer på svårare nivåer. Såvitt jag sett finns heller inga vapenuppgraderingar eller ens powerups.

Visst, spelet säljs inte till fullpris. Men det känns samtidigt som att det här kanske borde säljas via Xbox Live Arcade för 1200 poäng. Jag menar, spelet är en konvertering där man inte ens brytt sig om att skala upp bilden för att passa det nya formatet. Det innebär alltså att vi måste spela med en liten bild omringad av en enorm svart ram. Dåligt, är allt jag har att säga om den saken. Men mer inbitna fans av genren verkar uppskatta spelet väldigt mycket. Jag har pratat med Maria Sjöberg (@nefalia) och Mattias Häggström (@anosou), som båda verkar älska spelet.

Jag får intrycket av att inte vara ett tillräckligt insatt fan av shmups för att förstå tjusningen. Mattias säger att jag förmodligen inte förstår poängsystemet, och det har han nog 100% rätt i. Deathsmiles är något som inbitna fans av genren förmodligen kommer jubla över, men som mer casualskjutare som jag bara förstår halva tjusningen med. Det är det lilla intresse jag har av geren som får betyget att passera OK ändå. Se till att spelet är för dig innan du köper. BETYG: 2/5

Pokémon White
Jag har varit så trött på Pokémon. Jag var pepp på Pokémon Pearl, men gav upp efter att Victory Roads envisa labyrinter fulla av slumpmässiga strider till slut krossat den lilla kärlek jag hade för spelet. Och när jag recenserade remaken av Pokémon HeartGold blev omdömet ett lågt sådant. Jag var helt enkelt less på konceptet, storyn, monstren och presentationen. Men sen kom Pokémon White, och jag kände hoppet krypa fram ur sin svarta lilla bittra pokéboll. 18 timmar in kunde jag bara konstatera att jag än en gång är fast. Visst kan jag peka på den något upphottade presentationen, den faktiskt ganska modiga berättelsen eller det faktum att jag sluppit se en enda Zubat och Pidgeon under spelets första timmar. Men det är något mer än bara det.

Pokémon White gör allt så smidigt som möjligt, utan att offra en enda centimeter av konceptets djup. Jag erkänner att jag inte har några extremt tydliga skäl till varför jag rimligtvis föredrar det här spelet så mycket framför till exempel Pokémon Pearl. Det är djupet, presentationen, belöningarna och tempot som aldrig får mig att tröttna. Pokémon Black/White är seriens hittills absolut bästa installation, och förmodligen så långt serien kan tas innan Nintendos AR-kort tar över. BETYG: 5/5

Pac-Man Championship Edition DX
Jag var länge väldigt nyfiken på det här spelet. Först och främst ligger det på det skyhöga snittet 93% på Metacritic. Jag laddade hem demot och provade, men förstod verkligen inte varför det hyllades så. Sedan stämde Oskar Skog in med kören, och gav det 10/10 i LEVEL. Jag brukar dela smak med Oskar Skog. Vi uppskattar båda två den här direkta spelupplevelsen. Så när spelets prislapp tillfälligt sänktes från 800 poäng till 400 poäng kunde jag inte låta bli att köpa, trots att jag inte fick mersmak av demot. Och är det ett köp jag ångrar? Njäe, jag ångrar inte köpet. För visst är spelet värt 400 poäng. Absolut. Det är ett bra spel som jag haft en hel del skoj med. Det är det bästa Pac-Man jag spelat, och det är beundransvärt hur mycket variation och spellägen man lyckats klämma in i det urgamla spelkonceptet.

Problemet är bara att jag aldrig gillat Pac-Man till att börja med. Jag har aldrig varit förtjust i spel där man jagar poäng. Vilket är lite konstigt eftersom jag ofta gillar att jaga bästa tid i Mario Kart och Trials HD. Pac-Man Championship Edition DX är förmodligen inte så bra att det kommer konvertera någon som inte redan älskar Pac-Man, men det är ett spel som mycket väl är värt både 400 och 800 poäng om du är ett fan av direkta spelupplevelser och/eller poängjakt. BETYG: 3/5

Ilomilo: Höstsagan
I mars släpptes det första DLC-paketet till mitt absoluta favoritspel från 2010. Paketet kostar bara 240 Microsoft-poäng, och för det får du två nya världar bestående av 25 nya banor. Det är kanske ett av årets mest prisvärda erbjudanden om du frågar mig. Banorna inleds inte på samma svårighetsnivå som originalbanorna slutade på, men Höstsagan ger heller inte spelaren någon mjukstart. Här är det klurigt redan från början, och spelaren förväntas mycket riktigt att redan behärska allt. Problemlösningen och bandesignen håller med lätthet jämna steg med originalen, och är lika fantastiskt underhållande att klura på. Det är helt enkelt svårt på helt rätt sätt och innehåller inga av de där enstaka långsökta momenten.

Om jag ska gnälla på något med Höstsagan så är det att vi inte bjuds på några nya block. Det är samma gamla kuber från originalbanorna som vi får använda än en gång, och det tillför inget nytt till bandesignens gameplay. Även om det som redan finns där är riktigt underhållande, hade jag gärna betalat 400 poäng om det innebar nya kuber som ger spelaren nya sorters problemlösningar. Det är även lite konstigt att släppa en Höstsaga såhär på tröskeln till våren, speciellt när originalbanorna ofta gick i rött och gult. Jag hade fördragit en grön bana med vackra blommor och sprudlande färger. Men Höstsagan är ändå 25 banor mer av förra årets bästa spel, och det är något som är värt mycket mer än bara 240 poäng. BETYG: 4/5

De Blob 2
Mitt bland alla gråa shooters och blodiga rollspel dyker en färgglad boll upp tillsammans med skön musik, plattformshoppande, fritt upplägg och Pixarhumor. De Blob 2 är med andra ord något som spelklimatet verkligen behöver för att såna som jag inte ska falla i någon form av visuell depression. Det är ett lyckopiller. Jag älskade ettan, och tycker tvåan förbättrat så gott som allt även om fokus skiftat från målning till mer linjärt uppdragsupplägg. Synd för dem som älskar att måla en massa, men bra för oss som föredrar tempo. Dessutom är det alltid fritt att måla hur mycket man vill när alla uppdrag är slutförda, så det blir en fin kompromiss där.

De Blob 2 är inte felfritt, och det är inte för alla. Däremot är det ett riktigt bra spel. Visst kan kontrollerna busa lite, och även om man sällan dör kan checkpointsystemet irritera lite när det väl händer. Men att glida omkring och sprida liv, färg och glädje är något jag gärna upplever efter att ha skjutit allt för många människor i huvudet. Jag rekommenderar de Blob 2 med böljande värme, eftersom det finns så väldigt få spel av dess slag som dessutom har samma kvalitet. Så när Kirby’s Epic Yarn gjort sitt för att underhålla din lekfulla sida är det bara att införskaffa de Blob 2. Om den här texten inte övertygar dig borde du läsa min recension i första numret av Laser. BETYG: Recenseras i Laser

Ridge Racer 3D
När jag representerade Svampriket på Nintendos 3DS-visningen i Stockholm hann jag aldrig testa Ridge Racer. Eller, hann och hann. Jag glömde. Det fanns så mycket. Men eftersom jag är ett fan av arkadracing fick det ändå bli just Ridge Racer 3D på releasedagen. Spelet hade ju fått fina recensioner, och jag hade hört från folk på eventen att 3D-effekterna var bland de bästa just nu. Även om det är lite tufft att se konfetti och löv blåsa mot kameran i 3D, så är spelets övriga 3D effekter behagliga men inte speciellt utmärkande. Banorna är många till antalet, men det är inte förrän en bit in i spelet som de börjar imponera grafisk eller visa någon egentlig variation. Presentationen är liksom hyffsad, men kunde varit bättre.

Jag kan inte säga att jag ångrar mitt köp. Ridge Racer är ett helt OK men väldigt avskalat spel. Excite Truck (som är ett av tidernas två bästa racingspel) är ju också avskalat, men samtidigt har Ridge Racer inte ett lika starkt gameplay att vila sig mot. Visst är det skoj att drifta och boosta, men det är absolut inget vi inte redan sett flera gånger. Att det dessutom inte finns några som helst onlinefunktioner drar ner mitt omdöme ytterligare, speciellt då datormotståndet inte bjuder på mycket till match. Kvar har vi ett kapabelt men väldigt avskalat racingspel. BETYG: 2/5

Ghost Recon: Shadow Wars
Ghost Reacon: Shadow Wars överraskade mig positivt, eftersom jag inte visste att det var ett turbaserat strategispel. Det är svårt att bedöma 3DS-spel när man inte har någon engentlig måttstock att gå efter. Men det är lätt att vara säker på att om det inte vore för 3D-effekten skulle Ghost Recon: Shadow Wars lika gärna kunna vara ett DS-spel. Grafiken är långt under ribban för vad jag vet skulle kunna vara möjligt på konsolen. Om någon sa till mig att det är en direkt konvertering från DS skulle jag inte tvivla en sekund. Det är ungefär exakt samma grafik som i GTA: Chinatown Wars. Som ni kanske förstår ger jag spelet ett klart underkänt på det visuella planet, även om rökeffekterna ser helt jävla awesome ut i 3D. Allt med Shadow Wars känns som ett DS-spel.

Men hur är innehållet då? Innehållet är faktiskt helt OK. Det har inte riktigt samma djup som till exempel Advance Wars, men det har tillräckligt med strategiska element för att underhålla. Jag gillar främst klassernas balans och bandesignen. Storyn kan man slänga direkt i papperskorgen dock. Jag gillar även att varje uppdrag kan köras på tre olika svårighetsnivåer för att få brons, silver eller guld. Jag kör igenom på lättaste först, för att lära mig positioner, vägar och mål. Sedan satsar jag på högre. Uppdragen är designade så att det egentligen aldrig känns trist att spela om dem åtminstone en gång. Precis som med Ridge Racer får du dock räkna med att spela en hel del själv, eftersom Ghost Recon: Shadow Wars inte heller har något onlinestöd alls. Hade grafiken och onlineläget steppat upp skulle jag lätt givit spelet ett högre betyg. Men just nu får det bara ett OK omdöme, och det är enbart baserat på gameplay – som det faktiskt är underhållande och lagom djupt. Om vi låtsades att det var till DS skulle jag ge det ett snäpp högre betyg. BETYG: 2/5

Pro Evolution Soccer 2011
Om Ghost Recon: Shadow Wars är ett av de fulaste releasespelen, så är PES 2011 ett av de absolut snyggaste. Jag tror bara det är Street Fighter IV och möjligvis Nintendogs + Cats som ens kan konkurrera rent grafiskt. 3D-grafiken är inte bara den mest behagliga jag sett, utan även den som ger allra mest inlevelse. Att ha kameran bakom spelaren skapar en inlevelse olikt något annat jag spelat på konsolen. Tyvärr innebär perspektivet även att det blir snurrigt med kameran när man passerar mitten, och det hände att kameran var vänd åt fel håll när motståndarna gjorde mål på mig. Men även den mer traditionella vinkeln förser spelaren med härliga 3D-effekter, för att inte tala om repriser och målgester där spelarna ser otroligt bra, högupplösta och tredimensionella ut. För att inte tala om att man med lätthet kan känna igen deras ansikten. PES 2011 till 3DS är enligt mig snyggare än något fotbollsspel till Wii. Yeah, I said it!

Nu är jag inget stort fan av sportspel, och har verkligen inte stor erfarenhet av varken FIFA- eller PES-serien. Men till och med jag vet att det här spelet – precis som Ridge Racer – är relativt avskalat. Den som söker efter fotbollssimulation kommer inte bli mätt på PES 2011 till 3DS, då spelet tydligt satsar på arkad mer än realism. Personligen tycker jag kontrollen funkar alldeles utmärkt, med rätt kameraperspektiv. En sak jag stört mig på är dock hur svårighetsnivåerna verkar vara väldigt ojämna. På en nivå vinner jag med 8-0, medan jag på nästa nivå förlorar med 5-0. Det kan dock ha att göra med att jag körde exhibition ena gången, och riktig cupmatch den andra. Allt som allt gillar jag PES 2011. Jag gillar det verkligen, och det är det spel jag spenderat allra mest tid åt den här  veckan. Däremot måste jag tyvärr dra bort ett poäng eftersom onlineläge saknas. Betyg blir dock ändå ett bra sådant. BETYG: 3/5