1991 släpptes Super Mario Bros. 3. Redan på bana 1:1 plockade Mario upp det löv som med lite fart under fötterna gav honom möjlighet att flyga en kortare sträcka. I dagens ljus är det kanske inte så väldigt imponerande, dessutom hade ju spelkaraktärer tagit till skyarna långt innan det också, men för mig var det första gången min dröm om att kunna flyga uppfylldes inom spelandet. De spekulationer och förväntningar, den hype, som jag dittills känt inför det spelet infriades redan då. ”- Det här är exakt vad jag vill ha!” tänkte jag.

Just nu är året 2010. Är det bara jag som tycker det är konstigt att vi fortfarande är så bokstavligt jordnära i våra spel? Visst har det kommit spel som försökt fånga det jag vill ha, men de är väldigt få som ens varit nära att lyckas. Mario besöker ju förvisso skyarna under kortare sessioner även i sina tredimensionella spel och varje sådant parti är för mig näst intill euforiskt.

Men ändå.

För ungefär ett år sedan släpptes Infamous och Prototype snudd på samtidigt. Båda spelen handlade om superkrafter, om människor som ges övernaturliga krafter. Och de båda flirtade också med konceptet av en flygande man, men tog det aldrig tanken till sitt klimax. Dom kunde glidflyga, vilket förvisso var rätt kul och många gånger praktiskt, men min dröm handlar inte om att falla sakta.

Det enda egentliga exemplaret som varit nära att ge den frihetskänsla jag är ute efter är faktiskt GTA: San Andreas, där man efter ett uppdrag fick fri tillgång till ett jetpack under resten av spelet. Jag fann det sjukt underhållande att flyga omkring med vapen i min hand och en raket på ryggen. Ändå är det egentligen långt ifrån det som jag ser som min våta speldröm.

Helt enkelt att kunna flyga lika fritt som Stålmannen. Det är det enda jag egentligen vill. Jävla kalsongfjolla.