Var går gränsen för plagiat? En ständig fråga inom många typer av media, men den dras till sin yttersta spets när det handlar om spel. Spel är något som vi både ser, hör och känner. Igen. När kliver en utvecklare över gränsen för vad som är okej? Och när kan det klassas som konstnärlig stöld?
En god nära vän till mig har nu inhandlat och spelat 3D Dot Game Heroes. När jag bad honom att beskriva hur spelet var fick jag orden ”- Som Zelda(1), fast annorlunda” som svar. Och jag visste ju vilken typ av spel det handlar om – men det slog mig ändå. Räcker det verkligen med en ny kostym för att få kalla ett spel för sitt eget?
Nu har ju jag inte tagit del av spelet själv ännu (men helt klart tillagt på listan över spel jag ska spela i sommar). Men av det jag sett och hört, från både spelet och utvecklarna själva så är de inte direkt blyga med att säga att de inspirerats av Zelda-spelen. Men det är skillnad på att inspireras och att kopiera och enligt mig vandrar de här på en hårfint tunn linje. En liten del av mig vill haffa Silicon Studios, låsa in dem bakom lås och bom.
Den andra, mer framstående delen av mig själv vill bara spela spelet och njuta av nybakt retro. Det kanske inte är Zelda, det är kanske inte ens i närheten så bra som Zelda, men nog fan kommer jag ha roligt med spelet.
