Emmy Zettergren-Lindkvist, skribent på Level7 och en av sveriges bästa spelbloggare (EmmyZ) har fått äran att recensera Kane & Lynch 2: Dogdays för Svamprikets räkning.

 

Jag öppnar mitt tomma word-dokument och stirrar på det. Inga ord kommer fram. Och jag tänker: hur recenserar jag ett spel som redan blivit så totalsågat? Ett spel som jag, redan när jag började spela, hade grymt låga tankar om. Ett spel som är en uppföljare till ett annat spel som jag inte ens har spelat. Jag funderar på om jag ens kan leverera mina egna åsikter eller om allt jag skriver kommer att bli färgat av alla negativa kommentarer jag redan läst och hört.

Jag funderar ett tag till och bestämmer mig för att rada upp vad som är bra och dåligt. Så, here we go.

Bra  Jag gillar miljöerna i spelet. Det känns verkligen som att jag befinner mig på bakgatorna i ett hetsigt, skitigt och desorienterat Shanghai. Jag känner att jag absolut inte vill åka dit på semester.

 Jag gillar den skakiga kameran. Den får mig att må lite illa i början, för jag blir lätt åksjuk. Men man vänjer sig snabbt och efter ett tag bidrar den till en mer verklighetstrogen känsla. Det känns i hela kroppen när Kane och Lynch rusar fram i gränderna.

 Jag gillar Lynch. Han är lite lönnfet, förvirrad, skitig och snuskig. Eller vad fan, han är en jäkla psykopat. Men det beror ju egentligen bara på att han slutat ta sin medicin och med tanke på hur kär han verkar vara i sin flickvän så bor det nog en snäll liten kille även i denna man. I vilket fall är det skönt att slippa den stereotypa hjälten i huvudrollen. Kane däremot är bara tråkig.

 Dåligt  Jag känner mig skitdålig. Konstant. Fienderna tål mer än Iron Man och även om jag skjuter ner dem och tror att det hela är över så ställer de sig upp igen. Själv tål jag som en trasig pappersdocka. Jag kollar inställningarna i menyn, men nej – de står fortfarande på Normal. Jag gillar helt enkelt inte att bli skjuten i huvudet genom väggar utan att kunna göra samma sak tillbaka. Enough said.

 Det är egentligen tur att fienderna har så dålig AI. För med deras stålskelett och precision skulle de bli helt omöjliga att ta ner om de inte var korkade. Men nu springer de gärna och gömmer sig bakom lådor, fast på fel sida så att de hamnar mitt framför min hagelbössa. Tack för den! Fast bättre balans mellan bra AI och fiendernas förmåga att ta stryk hade ju varit att föredra.  De censurerar headshots med en massa irriterande pixlar! Kom igen… 

 Spelet börjar. Man skjuter. Spelet fortsätter. Man skjuter. Sen springer man vidare. Man skjuter lite till. Just ja, man öppnar lite dörrar också. Variation någon?

 Spelet börjar. Sen tar det slut. Varför är det så kort?

Jag tror att jag skulle ha kunnat älska Kane & Lynch 2: Dog Days om IO Interactive hade ansträngt sig lite. Det har ju sjukt mycket potential. En galen huvudperson, häftiga miljöer och en helt okej och dessutom brutal berättelse (även om den aldrig blommar ut i spelet och är för kort). Men istället känns det mest enformigt och oengagerande. Dessutom tar tar det slut innan det börjar. Jag vill gilla spelet. Jag verkligen vill. För jag kan liksom fantisera ihop hur bra det skulle kunna vara och placerar i mina drömmar in Kane och Lynch i ett spel à la Rockstar. Men nej. Det når inte fram den här gången. Inte ens i co-op som ändå är sjukt mycket roligare än att spela själv. Tydligen har mycket blivit bättre sedan ettan. Men det hjälper ju inte mig som inte träffat Kane och Lynch tidigare. Och jag kan inte hjälpa att jag känner mig lite besviken. Eller ganska mycket. Lite lurad på ett potentiellt riktigt bra spel. Men jag hatar det ändå inte. Kanske är det Lynch förtjänst.

Kane & Lynch 2: Dogdays spelat på PS3 får av Emmy: