Jag har många bollar i luften just nu, därav blev det en rätt utdragen resa i Rapture. Men under gårdagskvällen blev jag äntligen färdig med min första runda, så här kommer mina intryck:

Bioshock

Plattform: Playstation 3
Speltid: ca. 9 timmar
Troféer/Achivements: 43%

Bioshock anses vara en modern klassiker, ett spel som folk kommer minnas när vi sitter Med Playstation 5 och Nintendo Woho(?). Jag själv testade spelet när det släpptes, spelade de två inledande kapitlen innan jag insåg att min PC helt enkelt inte höll måttet. Sedan dess har jag alltid haft till avsikt att spela genom spelet åtminstone en gång.

Nu blev det av. Inledningen av spelet kände jag redan till, men likvida blev jag imponerad nu. Rapture ser fantastiskt ut första gången man ser staden och inramningen fortsätter vara strålande spelet genom. Grafiken är fortfarande tilltalande, tre år efter release och det har givetvis mycket att göra med den unika inredningen i Rapture. Ljudet i spelet bör också få en eloge, ljudet från en Big Daddy är numera ikoniskt och man förstår snabbt varför.

Kontrollen gör sitt jobb och känns varken bu eller bä men jag anar att spelet från början var tänkt att spelas med mus och tangentbord. En bit in i spelet blir det också väldigt mycket inställningar i menyer, vilket tar ner tempot och flytet avsevärt. Bioshock känns som ett spel som man i första hand ska uppleva, i andra hand spela. Det är en resa, men när du konstant måste stanna upp och ställa in dina färdigheter påminns du om att det i grund och botten är ett spel, vilket är väldigt synd. Visst, det är viktigt och direkt nödvändigt för de som vill bygga sin alldeles egna, unika karaktär – vilket också är kul, men det känns lite väl omständligt och på vissa plan direkt onödigt.

Och handlingen, som inleder så starkt och håller lågan uppe länge och väl, dalar ordentligt mot slutet. Hela den sista delen känns sammanfattad och stressad, vilket förtar mycket från spelet. Det är nästan att jag önskar att jag slutat spela halvvägs, för det var verkligen en bitterljuv känsla för mig när eftertexterna rullade. Striderna blir också riktigt enformiga efter ett tag och att samma fiender tar mer skada, baserat endast på det faktum att de befinner sig längre in i spelet, känns väldigt fel.

Bioshock är ett spel som är förbannat bra i tanken, men genomförandet har sina vassa kanter. Visst förtjänar det sin klassiker-status, men något mästerverk, det är det inte.

Bäst: En unik, fantastisk och alldeles underbar inramning.
Sämst: Avslutningen känns på tok för komprimerad och stressad.

8/10