Jag gillade verkligen, verkligen inte Dead Rising. Så jag vet inte varför jag förväntade mig att möjligen gilla Dead Rising 2 mer. Kanske för att Chuck är så mycket coolare än Frank. Fan, så jag hatar Frank. Men efter att ha piskat mig själv till att spela Dead Rising minst en omgång per kväll i fem dagar, är det bara att konstatera att jag heller inte gillar Dead Rising 2. Varenda gång jag spelat i mer än trettio minuter har det slutat i svordomar, ilska, frustration och huvudvärk.

Låt mig bara inleda med att säga att ni som av någon outgrundlig anledning älskade Dead Rising, kommer älska Dead Rising 2 ännu mer. För hur mycket jag än ogillar Dead Rising 2, så är det bättre än föregångaren. Vi slipper till exempel att fota med kameran. Men viktigast av allt – vi slipper Frank. Jag önskar bara att vi även sluppit alla dessa tidsbegränsade uppdrag.

Varje uppdrag kan bara utföras under en viss tid under Chucks tre dygn långa vistelse. Sedan är det borta för alltid. Men det är inte allt! Du måste även hålla reda på din unge, som behöver medicin en gång varje dygn mellan 07:00 och 08:00 för att inte dö. Det innebär att du måste släppa allt du gör för att ränna iväg och leta medicin, och du får bara ge henne den mellan 07:00 och 08:00.

Du kan inte ge medicinen till någon annan vuxen i bunkern och be dem ta hand om det åt dig. Nej, du måste vänta tills 07:00. Alla dessa tidsbegränsningar är ren och skär bullshit, och jag får traumatiska flashbacks till varför jag aldrig kunde spela färdigt Majora’s Mask.

När jag springer omkring i köpcentret inser jag att slakta zombies blir väldigt gammalt väldigt snabbt. Visst är det skoj att pyssla ihop massvis av roliga vapen med hjälp av prylar du hittar, men att klubba zombies med basebollträ blir ganska tråkigt när jag passerat hundra mosade odöda skallar. Butikerna är dessutom helt ointressanta och meningslösa, då de allt som oftast bara innehåller skräp. ”Oj! Titta! Chuck tar på sig ett par tofflor! Knasigt!”

Till slut försöker jag bara springa slalom mellan de odöda, något som hade varit lättare om det inte var helt slumpmässigt vare sig de får tag i mig eller inte. Jag kan springa förbi femtio zombies utan problem, när plötsligt nummer femtioett grabbar tag i mig trots att han är nästan två meter bort. Och det spelar ingen roll om jag ville slå ner dem allihopa, eftersom ett vapen av någon anledning ”går sönder” efter X antal slag. Fråga mig inte varför. Och när vapnet väl går sönder byts det automatiskt ut mot nästa föremål i listan medan jag mejar på knappar för att överleva. Om nästa föremål råkar vara mat som ska regenerera hälsa innebär det att jag kommer äta upp den maten av misstag.

När jag dör upptäcker jag att uppföljaren – precis som Franks äventyr – inte heller har några check points. Så jag måste med jämna mellanrum springa på toa för att spara, som om Chuck har prostatabesvär likt en 75-årig gubbe. Att hitta toaletter och speciella punkter är mycket mer omständligt än det hade behövt vara, eftersom utvecklarna bestämt sig för att en radar inte behövs.

I stället för en liten minikarta i bildens nedre hörn har man beslutat att det är bättre om spelaren hela tiden måste trycka på back-knappen för att ta upp kartan. Medan jag rör mig från område till område störs spelande av många och långa laddningstider. Jag minns inte när jag spelade ett spel med så många laddningstider senast, men det hjälper inte direkt att stilla huvudvärken som bilduppdateringen orsakar.

När jag väl lyckas navigera mig fram till en överlevande måste jag guida honom eller henne tillbaka till bunkern. Även om AI:n inte är den bästa så klarar sig iskarna relativt väl. Det är liksom bara att springa och hoppas på det bästa. Det är ingen idé att försöka hjälpa dem, eftersom det inte går att specificera sina slag mot en viss kropp. Det går inte att slå en zombie som håller i personen jag ska rädda, utan att riskera att även slå personen.

Jag råkar slå en skjutglad cowboy en gång för mycket, och plötsligt vänder han sig emot mig. Mission failed. Suck. Och de mänskliga motståndarna är inte mycket smartare de heller. Okej att zombies är korkade, men när spelet bestämmer sig för att vara third person shooter söker fienderna aldrig ens skydd. De bara står där. Om du skjuter på dem kanske de slår en kullerbytta rakt in i en vägg. Sedan ställer de sig på samma plats igen. Zombierna rör åtminstone på sig.

Men det finns faktiskt bra saker att säga om Dead Rising 2 också. Som jag redan nämnt är det faktiskt skoj att kombinera vapen, och använda dem på de första zombieskallarna innan det blir tjatigt. Spelet har även en viss morbid humor som jag verkligen uppskattar, och små detaljer som att Chuck blir blodig förgyller ytterligare – trots att blodet tyvärr försvinner efter fem sekunder. Storyn överraskade mig positivt, och hade det inte varit så plågsamt att spela vidare hade jag gärna sett hur det hela slutade.

Tyvärr lyckades jag aldrig tvinga mig själv att spela mer än ungefär en timme om kvällen i fem dagar. Under mina två år av spelrecenserande har jag aldrig känt en sådan motvilja åt att plocka upp kontrollen och börja spela. Vem vet, kanske blev spelet otroligt mycket bättre efter partiet där jag slutade spela. Det är inte med helt lätt samvete som jag lägger upp den här recensionen utan att ha stått ut ens till spelets mittpunkt.

Frågan är bara hur mycket man ska behöva äta av en bajsmacka innan man lägger ifrån sig den, i stället för att fortsätta äta i hopp om att nästa tugga bajs smakar lite bättre. Dead Rising 2 får ändå inte det lägsta betyget, eftersom det har några ljusa punkter här och där. Det är ju dessutom bättre än föregångaren.