Superhjältevärldens rappaste trut spelar huvudrollen för fyrtioelfte gången i ett spel. Spindelmannen bankar skallar och levererar one-liners som aldrig förr. En orgie i knappmosande med ”your friendly neighborhood spider”. Humorn är det som räddar Beenox måndagsexemplar.
Kanadensiska Beenox, mest kända för att porta spel till MS Windows och Mac OS, är utvecklarna bakom Spider-man – Shattered Dimensions. Beenox har i spelet verkligen tagit fasta på känslan man kan få av att läsa valfri Marvel-tidning. En känsla av en packad serietidning med glansig lyster och starka kontraster. Färgpaletten består av på och av, svart eller vitt, grällt och grällare.
Spindelmannen är tacksam superhjälte, en karaktär som säkerligen många kan relatera till – allra helst i gamersfären. Peter Parker; en nördig svärmorsdröm som med en helkroppsbody förvandlas till en syrlig skurknemesis. Med rätt par långkalsonger och en gnutta dödsförakt är superhjältedrömmen inte långt borta.
I Spider-man – Shattered Dimensions möter vår hjälte flera klassiska rivaler som Sandman, Juggernaut, Kraven och Doctor Octopus. Inte nog med denna skurkkavalkad utan man får även spela fyra olika versioner av väggklättraren, i fyra olika dimensioner. Amazing Spiderman, Spiderman Noir, Ultimate Spiderman och Spiderman 2099. Att påstå att dessa fyra spindlar innebär fyra olika spellägen är att ta i, tills långkalsongerna spricker. Variationen ligger främst i miljöerna i de olika dimensionerna och hur varje Spiderman utför sina combos. Spiderman Noir avviker mest från sina paralleller. Här gäller det att tänka strategi, lätta fötter och att hålla sig i skuggan för att plocka underhuggare en efter en. Just när det gäller Noir imponerar grafiken som mest. En tilltalande värld av svartvitt, en antydan av art deco och Sin City. Grafiken är imponerande i bemärkelsen att den omvandlar serietidningsvärlden till 3D, och gör det bra. Inte p.g.a. detaljrikedom eller fotorealism.
En sak som återkommer när man spelar Spider-man – Shattered Dimensions är ett annat spel: Batman Arkham
Asylum. I många avseenden är detta spel en skamlös karbonkopia av Arkham Asylum. Exempelvis i stridssystemet, upplägg av banor och allra helst funktionen spider sense. Det motsvarar exakt det som detective mode är – man kan se fiender bakom hinder och se föremål att interagera med. Trots de många likheterna spelen emellan är skillnaden i kvalité milsvid. Att kontrollera Spindelmannen känns som att hantera en hoppjerka, en fjäder, medans Läderlappen har tyngd i sig, en taktil närhet. Den förstnämnda är en amatörboxningsmatch i bantamvikt och den senare är en trerondare i MMA. Man kanske inte kan klandra Beenox för hårt i och med deras plagiat eftersom Rocksteady etablerade en ny standard. En fantastisk standard. Skillnaderna mellan de två brottsbekämparna kan vara ett argument för skillnaden i spelupplevelse. Läderlappen är en ”vanlig” människa medans Spindelmannen har superkrafter. Därav kan man se det som logiskt att den ena är mer marknära och fysisk och den andra är en fjäderlätt gummiboll. En sak är säker dock, Beenox når aldrig upp till ribban som deras konkurrent satt. Utan famlar efter den på sin höjd.
Buggar i spel kan vara underhållande. Studsande bilar, flygande hästar och breakdanceande bybor. Buggar i spel
kan vara frustrerande. När man ramlar igenom en hel bana eller plötsligt är inne i en boss och dör på köpet. Där slutar humorn. Spider-man – Shattered Dimensions är ytterligare ett exempel på ett spel där man vill käppjaga spelutvecklarna bort från kaffeautomaten, tillbaka till ritbordet. Gör om, gör rätt! Beenox tappar bollen ganska rejält i detta spel. Må hända är det p.g.a. deras bristande erfarenhet av egenutvecklade titlar, eller för dåliga speltestare. Vem vet? Tydligt är dock att man släppt en undermåligt genomarbetad produkt. Personligen ramlade jag på fler buggar vid den andra genomspelningen och på svårighetsgraden hard. Om det beror på slumpen eller något annat kan jag bara spekulera kring.
Felen och bristerna hos Spider-man – Shattered Dimensions är många. Att sluta jämföra det med Batman Arkham Asylum går – efter ett antal speltimmar. När man väl accepterat spelet för vad det är. En underhållande knappmosare med mycket humor, kryddat med Marvel-kärlek. Storyn är bara en bisak. En ursäkt för att sparka skurkstjärt. Många är tillfällena då man skrattar åt Spindelmannens kommentarer samtidigt som han bjuder på ”knuckle sandwiches for everyone”. Humormässigt låg spelet på topp i bataljerna mot Electro och Deadpool. Att försöka återberätta det humoristiska är poänglöst. Det är mestadels situationskomik där Spindelmannen slänger ur sig den ena one-linern efter den andra vid rätt tillfälle.
Spelet är lättsamt och blir som mest givande på högsta svårighetsgraden. Med ökat tuggmotstånd måste man tänka mer i termer av mönster och taktik istället för att spela med huvudet före. Här finns även 180 challenges att ta sig an, allt från att utföra ett visst moment ett visst antal gånger eller samla gömda spindlar. Likt många andra titlar i genren kan den envise jaga medaljer på varje bana i form av best combo rating, best collection (av spindelemblem) och best clear time. Spider-man – Shattered Dimensions bjuder på en hel del pojkrumsnostalgi (eller för den delen flickrumsnostalgi).
Denna spindel är till för att beundra och möjligen stoppa i en glasburk, men om den kommer in i huset, eller på dig är risken att du slår den med en hoprullad tidning.
På med långkalsongerna och upp på garagetaket!
//Andreas Lundqvist
Spiderman: Shattered Dimensions spelat på Xbox 360
Jag håller väl med om det mesta, även om jag kan tycka att det är lite fel att jämföra SMSD med Arkham Asylum. Jag gjorde det visserligen lite själv när jag recenserade spelet för Nukem, men det är i grund och botten två helt olika sorters spel. Samtidigt så måste man ju vara blind för att inte se sakerna som SMSD lånat från förra årets absolut största överraskning. Krångligt, det där.
Bra recension dock, allt som allt.