Julen 1987 var jag 10 år och under julgranen låg det ett paket med en väldigt bekant form. Ett relativt litet, rektangulärt paket. Det innehöll ett spel till mitt NES. Det innehöll Castlevania! Än idag anser jag att ”coverarten” till det spelet, är en av de tuffaste ”coverarten” någonsin. Man förstod direkt vad det var för ett slags spelupplevelse man skulle bli bjuden på. En förbannat trevlig och häftig sådan. Vilket det även visade sig vara!

Men nu är det 2010. Det är andra regler som gäller nu. Som spelare kräver man lite mer än ett häftigt spelomslag och tuff plattformsaction. Eller? För som jag uppfattar det är det många Castelvania fanboys och girls där ute som inte alls gillar att deras älskade spelserie tagit steget in i 3d?

Jag är inte en av dem. Har känt en så otrolig pepp, ända sen den dagen då Castlevania – Lords Of Shadows (jag vet att det har gjorts 3d försök förut) utannonserades! Och vet ni vad, jag tycker att det lever upp till mina förväntningar. Än så länge. För det är långt kvar innan jag är färdig och kan göra en slutgiltig dom. Detta är inget spel man rusar igenom på en 8 timmar inte. Nä, det är riktigt stort och omfattande och är du en sån där person som vill göra allt till 100% har du ett otal speltimmar framför dig!

Men tillbaka till själva gameplayet. Jag har precis klarat av andra kapitlet och kan säga som så här. Har det börjat på detta viset, hur i helvete ska det då sluta? Kan det vara möjligt att det kommer bjudas upp till lika häftig eller möjligtvis häftigare action? Spel brukar ha en tendens att växa längs resans gång och då är min fråga, hur stort kommer detta bli, egentligen? Har redan varit med om två smått episka bataljer mot titaner, ett antal tuffa minibossar och i mina ögon, kanske inte direkt utmanande, men häftiga ”plattformsmoment” och faktiskt några smått underhållande pussel. Jag blir mer och mer bekväm med kontrollen och börjar hitta mina favorit comboattacker. Det blir helt enkelt bara bättre och bättre.

Kameran då, undrar ni? Är inte den värdelös? Man får inte kontrollera den själv, för sjutton gubbar!? Precis, det får man inte, men det gör absolut ingenting, anser jag. Kameran visar det som behövs visas, från den vinkel som det blir snyggast eller mest spektakulärt att titta på. Detta gör att det blir lite av en filmisk upplevelse av det hela. Detta kanske inte är så konstigt med tanke på att en viss Kojima är inblandad i utvecklingen.

Jag är som ni har förstått väldigt positiv till Castlevania – Lords Of Shadow, men kan ändå inte låta bli att känna mig orolig för hur det kommer bli längre fram i äventyret. Finns risk för att det kommer kännas upprepande efter ett tag, men den känslan har inte börjar smyga sig på än, så det behöver inte alls bli som så. Känslan jag har just nu är att jag har suttit och spelat Devil May Cry, Shadow Of The Colossus och God Of War på samma gång, och då har jag inte ens spelat två av de nämnda spelen 😉

Men Castlevania då, känns det inte som att du spelar ett Castlevaniaspel? Nä, det gör inte det, men vet ni en sak, det gör inget, för det är inte 1987 längre och jag har inte haft så här roligt med något så här vackert, sen sist jag älskade med min fästmö!

En full recension kommer upp inom en snar framtid, signerad Svamprikets egna Castlevania fan-girl Elin!