Alldeles innan helgen fick jag hem Vanquish, ett spel där hype-mätaren steg till skyarna efter demon lades ut på nedladdningstjänsterna. Och efter jag hade lyckats slita mig från min nyanlända HTC Legend så satte jag mig ner och spelade några timmar.
Jag har alldeles för lite kött på benen i nuläget för att ge några djupare analyser, men ett uttryck som ekat i mitt huvud under de inledande momenten är en fras som jag själv använde för att beskriva ett spel jag och Samson spelade för några veckor sedan; Gunstar Heroes. Att spela det, samt att spela Vanquish, ger samma känsla av förbjudet välbehag som att krossa glas. Det är lite busigt, men väldigt kittlande och framförallt kul.
Och så är det verkligen med Vanquish, för långa stunder sticker det i ögonen, inte minst tack vare det bedrövliga röstskådespelet. Men i kärnan av spelet finns en spelglädje som jag saknat länge. Spelet går konstant på högvarv och det blir väldigt fort nästan omöjligt att värja sig.
Vanquish är förmodligen inte årets bästa spel, men definitivt ett av de allra roligaste. Och dessutom det perfekta spelet för att definiera Actionspels-genren. Det är värt dina pengar, så gå och köp det.
