Alla har vi väl någon gång känt paniken över att inte ha några extraliv kvar, när vi efter mycket möda har lyckats konfrontera slutbossen? Den enda tröst vi då har haft, är att om vi skulle misslyckas och dö, kan vi bara trycka på continueknappen och börja om med tre nya extraliv.
Idag är en sådan dag då jag verkligen skulle velat haft några extraliv att dela med mig av. Att jag skulle sitta på en enorm continueknapp som jag skulle ha tryckt så hårt på, som jag aldrig tryckt på en knapp förr.
Men jag har ingen sådan knapp. Jag har inga extraliv…
Följande text publicerades i Svamprikets begynnelse, men känner att det är på sin plats att köra en repris:
Bland tysta kullar och Studentrum
Mellan åren 2002 och 2006, så var jag en så kallad student! Det vill säga att jag var inskriven vid ett universitet, för att utbilda mig, men för det mesta så söp jag ner mig!
Men att dricka mig redlös var inte det enda jag gjorde under denna period. Jag spelade även en hel del tv-spel.
I korridoren där jag hade mitt lilla rum, bodde även en god vän till mig. Vi kan kalla henne för Heggen, eftersom det är vad hon kallas för. Hon och hennes dåvarande pojkvän och jag fick upp ögonen för det här med skräck-spel tillsammans. Vi började såklart med att spela igenom Resident Evil spelen. Vilket, som ni alla förstår, var riktigt roligt och trevligt! Resident Evil och en jävla massa smågodis är en oslagbar kombination.
Men så en dag fick vi vantarna på ett spel vid namn Silent Hill! Det verkade häftigt, men vi tänkte att det aldrig skulle komma upp i samma standard som Resident Evil-serien.
Vi stoppade i skivan och startade. Jag hade fått äran att vara den som höll i handkontrollen…
…efter att ha spelat i enbart sex minuter ställer jag mig upp, kastar ifrån mig kontrollen och utbrister: Fy fan! Vad i helvete är det här!? och begav mig helt sonika in på mitt rum och låste dörren! Det dröjde en vecka innan vi fortsatte att spela…
Tidigt imorse somnade min vän in, efter flera års orättvis kamp mot en sjukdom vid namn cancer. Tack min käre vän för alla roliga stunder vi har haft, både med och utan en handkontroll i händerna <3
Usch!
Har själv haft nära människor som gått bort i cancer, det är verkligen satans påfund.
Ingen så ung dock. Väldigt tråkigt att läsa och jag beklagar verkligen sorgen!
Stor kram från brynäsgatan 39!
/Mattias
Hade jag extraliv skulle du få dom. Kram
Kära Ludde. Mina tankar finns hos dig och dina nära! <3
Jag tror inte på Gud. Världen är för smutsig och eländig.
Men efter att du berättat om henne är jag beredd att tro på änglar.
Det är så orättvist när människor rycks ifrån oss alldeles för tidigt,
beklagar sorgen Ludde. Kram
Beklagar sorgen.
Kramar.
Jag vet precis hur det känns 🙁
Förra året hände samma sak med min 23-åriga kusin. Jag såg alltid upp till honom, och det är antagligen tack vare honom som jag spelar. Jag beklagar verkligen sorgen.
Jag beklagar sorgen, verkligen.
På något sätt blir man alltid påmind om vad livet betyder på riktigt, varje gång någon människa nära en dör.
Glöm aldrig era vackraste minnen.
Det är det viktigaste.
Ush vad tråkigt, beklagar sorgen.
Hjärtskärande..
Ingen ska behöva gå igenom en sån sak.
Hon har det nog bra. Fast på en annan plats.
/ En trogen bloggläsare/tittare.
Trots att jag är hårdare än Solid Snake och cement på viagra, darrade jag lite på läppen när jag läste det där.
Beklagar sorgen, Ludde.
Idag är det begravning. <3