Star Wars – två ord som enar en hel nördvärld. Lucasarts sci fi-epos tillika ljussabelsfabrik har givit liv till ytterligare en bebis – Star Wars: The Force Unleashed 2. Likt Atlas bär denna uppföljare en värld på sina axlar, en värld av förväntningar. Spelet lyckas dock inte att stå pall för tyngden och insikten att dubbla ljussablar inte innebär dubbelt så bra, kommer ganska fort.

Var ska man börja? Star Wars är för somliga en religion, för andra en industri. En hel värld som består av kontinenter och enskilda nationer. Att separera och analysera en enskild ”nation” (läs: SW:TFU2) är svårt då den är omöjlig att skilja från helheten. Minnen, upplevelser och åsikter läcker in i bedömningen av detta spel och det bombarderas av skyhöga förväntningar – som det mesta Lucasarts släpper. Dessa förutsättningar innebär två saker: 1. Vi vill att hjulet ska uppfinnas på nytt, eller 2. Vi sväljer allt med ett leende, så länge det står Star Wars på det och den skäggiga mysfarbrorn står bakom.

Storymässigt utgör The Force Unleashed 1 och 2 en mellanakt till de båda filmatiserade trilogierna. Att utveckla en ny historia mellan två fixerade händelseförlopp är inte det lättaste. Om man vill att det ska hänga ihop, bör det ta vid där den första delen slutar och sedan ska handlingen vävas in i kommande del. De som är bekanta med TFU 1 känner till att storyn tar sitt eget liv och att logiken är grumlig. Detta är även fallet i TFU 2. Den stora skillnaden är att uppföljarens story är väldigt tunn – till och med oengagerande. Huvudpersonen är även denna gång Starkiller, dock är han kindskrapet av originalet. Med andra ord: han är en klon. Otaligt många filmer och serier med prefixet ”b” innehåller kloner, onda tvillingar eller en Bobby Ewing som vaknar upp i duschen. En Tippex-lösning för att lappa ihop en ologisk eller haltande handling många gånger. TFU 2 är inget undantag.

The Force Unleashed 1 bjöd på mycket dramatik i sin story, bland annat i anslaget – Darth Vader dödar Starkillers föräldrar och tar honom under sin vinge. Här får vi följa Starkillers utveckling och framför allt hur han slits mellan ont och gott. En klassisk dramaturgi. Inte ens Sam Witwers ruttna röstskådespeleri kunde fördärva den gedigna handlingen. När storyn i TFU 2 är raka motsatsen är konsekvensen ganska enkel att lista ut. Starkiller, som spelas av just nämnda Sam Witwer, borrar i ens skalle med sina desperata och krystade känslouttryck. Personligen hade jag svårt vid vissa tillfällen att registrera dialogen i spelet, då jag kände ett överväldigande begär att sätta näven genom TV-rutan för att slå Starkiller (läs: Sam Witwer) på käften. Skådespelartalang kan tydligen hittas i flingpaket.

The Force Unleashed 1 tog verkligen vara på den sanna kraften hos en jediriddare/sith. Man känner sig tveklöst mäktig när man bollar med stormtroopers och strimlar allt motstånd med sin ljussabel. Ett definierande ögonblick är när Starkiller drar ned en star destroyer från himlen med hjälp av ”the force”. Ett av de tuffaste momenten i ett spel, någonsin! Denna grad av tuffhet råder det ingen brist av i TFU2. Starkiller är fortfarande en av de mäktigaste jediriddarna galaxen skådat.

Det tar väldigt kort tid att vänja sig vid TFU 2 om man har spelat föregångaren. Kontrollerna och upplägget är likadana. Ett nytt och trevligt tillskott i uppsättningen av ”force powers” är jedi mind trick. Istället för att förvilla vakter om droids så får du dem att strida på din sida eller göra svanhopp mot en säker död. Level-systemet (eller XP om man så vill) baseras på att du kan uppgradera dina force powers. Alla combos har du redan – du behöver inte köpa dem som i TFU 1. Denna uppbyggnad tilltalar inte en ”levlar-junkie” som mig själv. Moroten är inte tillräckligt saftig och belöningen i slutändan blir inte stor nog. Uppbyggnaden är betydligt enklare men inte alls lika rolig som i TFU 1.

Miljöerna i spelet rymmer ringa variation. Rent tekniskt är de mycket snyggare, men inte på ett estetiskt plan. Här finns inga prunkande scenerier som på Kashyyk, ingen skrotig dystopi som Raxus Prime och ingen färgsprakande palett som i den Felucianska jungeln. Här finns korridorer, långa och många, där Starkillers reflektion i golvet jagar honom outtröttligt. De hårt bonade golven skulle få vilken hårdnackad städkärring som helst att baxna.

Star Wars: The Force Unleased 2 är ett lättillgängligt och underhållande spel. Det rymmer dock för många ”men”. Det finns många saker som skulle kunnats göra bättre: miljöerna, de repetitiva quick-time event-delarna, spellängden men framför allt handlingen. Star Wars är många gånger själva definitionen av begreppet episkt, men att man kan plöja igenom storyn på cirka 5 timmar är allt annat än just det. Man har drygat ut kakan med ett antal challenges där det hela handlar om att jaga bästa tid, högsta poäng osv. Detta gör varken till eller från, det bara finns där.

Förväntningarna på detta spel var stora, när TFU 1 imponerade. Med den upplevelsen i bakhuvudet och Star Wars i sin helhet, var det ett ganska stort antiklimax när skivan snurrat ett antal varv i krysslådan. Den brinnande entusiasmen falnade och besvikelsen infann sig på det mest ovälkomna vis. The Force Unleashed 2 är som den vackra svanen som visade sig på nära håll vara en ful ankunge. Jag vred mig i förtvivlan och misstro efter att ha kört igenom spelet en gång. ”Är det något fel på mig?”, ”Har jag missat något?”, ”Men, så här kan det inte vara!”. Med dessa tankar i huvudet drog jag igenom spelet en gång till, med övertygelsen (läs: förhoppningen) att det skulle bli bättre. Så var inte fallet. Fortfarande samma fula ankunge.

Trots allt detta, trots att dubbla ljussablar inte är dubbelt så bra (eller ens bättre) väljer jag alternativ 2. Det är Star Wars – punkt. Lucasarts lyckas upprepa upplevelsen med att förvandla dig till en jediriddare/sith. De förkroppsligar denna upplevelse med finess. Lucasarts lyckas även med att ofrivilligt sätta sista spiken i kistan. Det finns ingen bra väg att gå för att fortsätta på The Force Unleashed-temat. Om man skulle göra det, krävs en drastiskt ändrad riktning och att man på allvar bjuder på de godaste bitarna ur den ansenliga gottepåsen som är Star Wars. Det enda Starkiller lyckas med i The Force Unleashed 2 är att ta död på sin egen stjärna.

ANDREAS LUNDQVIST