Med Vanquish färskt i minnet är det nu en rätt surrealistisk upplevelse att spela Assassin’s Creed 2. Inte för att spelen egentligen har något gemensamt, snarare för att de verkar vara varandras motpoler.
Jag belönade Vanquish för sitt sinnessjukt älskvärda gameplay (läs recensionen här). Men så mycket mer fanns inte att hämta i spelet, handlingen var usel och röstskådespelet lika så. Även om det såg rätt snyggt ut så är det inte ett spel som kommer bli ihågkommet för sin presentation.
Och nu, i jakt på troféer, spelar jag alltså Assassin’s Creed 2. Del ett i lönnmördarsagan orkade jag aldrig spela färdigt och denna uppföljare spelar jag som ni märker nästan ett år efter sin release. Men jag kan konstatera här och nu att det har varit värt att vänta på. Handlingen kan mäta sig med de tjockaste av böcker och allt presenteras på ett väldigt smakfullt sätt.
Men så var det ju det där spelandet också. Essensen inom detta medie. I Assassin’s Creed 2 fungerar det.. sådär. Parkhour-momenten känns alldeles för styrda och även om det ser ballt ut när allt faller på plats så är det desto mer frustrerande när det fallerar. Och stridssystemet känns mest gammalt, med korkad AI och väldigt styltiga animationer. Samma sak här egentligen, det ser ballt ut när det fungerar, men fasaden spricker upp så väldigt enkelt.
Ändå gillar jag det. Båda spelen alltså. Men som ovan förklarat av helt skilda anledningar. Och medan jag dagdrömmer vidare om en fusion mellan europeisk och japanskt spelskapande så kan vi ju åtminstone konstatera att varje spel kan ha en behållning tillräckligt bra för att förlåta resterande delar. Som att kompensera en rätt skabbig pizza med en finfin sås, eller tvärtom.
