2010 är numera över och därav kan vi konstatera att detta blogginlägg kommer försent. Kanske till och med ett halvår för sent. Men jag vill ändå skriva av mig lite efter min första ordentliga bekantskap med Limbo.

Jag brukar säga att jag inte tycker om att bli rädd, att jag inte finner något underhållningsvärde i det. Men Limbo motbevisar detta och när jag hjälplös dinglar omkring i spindelns nät ligger pulsen farligt högt. Det var länge sedan jag upplevde ett spel med en sådan skräckblandad förtjusning. Men jag tror också att det krävdes just ett spel för det – i en film är man endast en åskådare, men i Limbo är det du som styr och kontrollerar den tämligen hjälplöse pojken.

Och det är också troligtvis därför jag finner Limbo så läskigt, för att man är så utsatt och hjälplös. Under sommaren spelade jag Dead Space för första gången. Det var ett ruskigt ballt spel, men gångerna jag hoppade till av rädsla, eller ens blev överaskad var lätträknade. Troligen för att man i stort sett alltid var förberred med en fet och effektiv vapenarsenal.

Men inte i Limbo. Här har man bortsett från några få attribut samma förutsättningar som man själv skulle ha i den helvetesskog som spelet utspelar sig i. Det känns äkta och det är väldigt befriande.

En annan sak som har fått ögonbrynen att klättra upp i pannan är hur man dör i spelet. Och hur det känns. För jag dör hela tiden. Och även om trial and error i normala fall retar gallfeber på mig så finner jag någon typ av njutning i hur den lille pojken i Limbo dör. Inte för att jag vill dö, utan för att det ser så snyggt ut. Brutalt, elakt men ändå ärligt och vackert.

Det är nog så jag vill beskriva mina timmar med Limbo. Ärliga och vackra.