Jag vet att det någon gång var någon som sa att en fightingsspel-entusiast troligtvis bara kan uppskatta en typ av fightingserie riktigt mycket. Att alla har sin favorit som kommer före allt annat. Jag vet att jag trodde på denna tes ett bra tag och till viss del gör jag det fortfarande.

Jag är en Tekken-kille. Det har jag i stort sett alltid varit. Vad det beror på kan jag sia om en annan gång, det jag vill få fram nu är istället att jag faktiskt kan uppskatta andra spelserier inom samma genre. Jag spenderade större delen av en sommar med att spela Dead or Alive tillsammans med två kompisar och ser man tillbaka på 16-bitarsgenerationen så gick Killer Instinct varmt väldigt länge.

Igår provade jag att stiga in i en annan ny värld. För även om likheterna mellan Street Fighter finns där så skulle nog ingen komma och påstå att Marvel VS. Capcom 3: Fate of two Worlds är samma typ av spel. För mig fungerar det faktiskt bättre. Medan jag aldrig förstått tjusningen, fått grepp om Street Fighter, så greppar jag tanken med Marvel VS. Capcom nästan på en gång. Och det kan summeras med ett enda ord; Kaos!

Men det är bra kaos. Gälla färger, sinnessjuka kombos och ett vansinnigt tempo möts på en plattform som inte ens den mest dedikerade ecstasy-fanatikern kan drömma om. En plattform där Wolverine får stryk av Arthur från Ghost ’n Goblins, en plattform där precis allt är tillåtet och framförallt en plattform där jag, helt obekant med serien kan domminera en erfaren Street Fighter-spelare som Tobias.

Och det handlar ju givetvis inte om att jag på något sätt är bättre än honom. Snarare är Marvel VS. Capcom 3 så pass lättillgängligt, galet och obalanserat att vem som helst kan kliva in i det. Kommer jag någonsin bli riktigt bra på det? – troligtvis inte, men jag kommer ha väldigt kul spelet, väldigt länge. Det är ett partyspel av rang och det behövs ju som bekant fler av den sorten nu när vi inte längre blir (tvångs)matade med Guitar Hero-spel varannan månad.