Gudfadern 2, Rymdimperiet slår tillbaka, Aliens- Återkomsten och Terminator 2: Judgement day är alla bra exempel på uppföljare som överträffar sina föregångare. Den uppmärksamme läsaren har märkt att jag har tagit exempel i från filmens värld och kanske undrar om det har slagit slint i huvudet på mig, eftersom Svampriket är en TV-spelsblogg.
Så är inte fallet, utan att jag har tagit exempel från vita duken beror på att jag vill påvisa en skillnad som finns mellan uppföljare. när det kommer till film och spel.
Lite förenklat, kan man säga att ofta är en uppföljare på en film sämre en del 1, men när det handlar om spel är ofta uppföljaren bättre än del 1. Detta tror jag beror på att det är svårt att göra en bra film bättre, men att det däremot är lättare att göra ett bra spel bättre. En fantastisk rollprestation av en skådespelare är svår att upprepa, men hur en huvudkaraktär kontrolleras kan alltid förbättras.
Jag säger oftare efter att ett bra spel är färdigt, att jag vill se en uppföljare, än när eftertexterna börjar rulla på en fantastisk filmupplevelse.
Eller, jag har gjort det. Nu är jag inte längre säker på vad jag vill, efter att ha avslutat ett fantastiskt äventyr med en handkontroll i min hand. Det beror på att uppföljarna börjar göra mig besviken.
Assassins Creed, Bioshock, Dead Space och Super Mario Galaxy. Fyra spel som mer eller mindre är riktigt bra och som jag njöt av under hela genomspelningen. Alla har fått en uppföljare. En uppföljare som jag inte har orkat ta mig igenom ännu. Frågan är om jag någonsin kommer att göra det.
Men det är inte det värsta. Det värsta är att jag inte kan komma på varför jag inte har förmått mig att spela klart dessa uppföljare? Jag gillar dem precis lika mycket som de första spelen, men ändå funkar det inte. Jag känner mig liksom…trött…uttråkad. När jag sitter med dessa spel, smyger sig en olustig känsla av deja vu på. Jag har gjort detta förut. Det som är konstigt med det är att det är inget som har bekommit mig förut. Har jag börjat bli kräsen? Jag menar, det kan inte alltid kännas som att jag spelar A Link To The Past för första gången, när jag stoppar i ett nytt spel, eller som i detta fall, en uppföljare.
Senare i år kommer två uppföljare som jag är så otroligt pepp på. Jag pratar så klart om The Legend Of Zelda – Skyward Sword och Batman – Arkham City. Men förutom pepp, känner jag nu även rädsla. En rädsla för att inte vilja spela klart!
För mig beror det väldigt mycket på hur bra det första spelet var och hur bra uppföljaren följer i dess fotspår. Är det för mycket ”precis samma spel” så tröttnar jag lättare. Har utvecklarna lagt in en hel del nya moment, förbättrat stridssystemet, satsat på nya miljöer och så vidare så flyger jag för det mesta igenom uppföljarna. AC2, Brotherhood, ME2. Bara några exempel. Bioshock 2 och Dead Space 2 däremot, som är lite för lika sina föregångare – har jag inte lyckats ta mig igenom.
Final Fantasy XIII-2 ska i det här sammanhanget bli väldigt intressant att ta sig an eftersom jag verkligen älskade ettan medan jag har en farhåga om att tvåan kommer att bli en 180 timmar lång upprepning.
Jag tror att många av oss som spelat spel i så många år har en tendens att tappa aptiteten för liknande upplevelser. Av samma anledning som jag på senare år dragit mig mer till unika nedladdningsbara titlar eller ren indie tror jag också att tanken att uppleva något väldigt likt det vi redan tagit del av blir allt mindre lockande. Detta kanske bara gäller mig men att döma av det du skriver har vi lite samma preferenser när det kommer till uppföljare.
Det finns undantag där jag verkligen tagit till mig och njutit av en uppföljare även på senare tid, men det är inte ofta. Sist tror jag var Gears of War 2 som jag ändå tycker är bättre än sin föregångare på alla plan.
I slutändan söker i alla fall jag hellre ett spel som kan ge mig något nytt snarare än kanske ett bättre spel som dock bjuder på något jag känner igen sedan tidigare. Och ur den synpunkten är ju en uppföljare kanske inte det man njuter mest av att spela.
Jag tror att Berg har en bra poäng i sitt första stycke. När jag var yngre så svalde man allting, men i och med att man blir äldre så blir man allt kräsnare. Jag konsumerar fortfarande en hel del spel, men jag blir inte lika ofta så frälst i dem som jag blev för några år sedan.
Jag tror att problemet är att spelbranschen är så fruktansvärt inställd på uppföljare. Spel #2 kan mycket väl vara bättre än Spel #1, men när Spel #5 kommer … Det är det generellt problemet; sedan är det intressant att de spel du listar inte är delar av sådana massiva serier (undantaget Mario som karaktär). Jag tycker att Bioshock 2 har definitivt existensberättigande, men jag förstår argumentet att en uppföljare inte behövdes där eftersom jag tycker att Dead Space 2 var lika onödig. Gällande AC:B så har jag samma problem där som jag hade med AC2, där, trots att det är en stor spelmässig förbättring från ettan, jag tyckte att det avvek lite från hela lönnmördarfokusen som fanns i första spelet.
Men Zelda är väl lättare att spela då det är mer fristående uppföljare i nästan varje spel?
Eller är det verkligen samma sak där?