Vi är väl alla ganska överens om hur Bulletstorm står i kurs vid det här laget – inget som kommer plocka hem några Årets bästa-nomineringar vid årets slut, men ändå en väldigt underhållande och varierande resa som för en del nya roliga idéer till bordet. Jag fick precis det jag förväntade mig; en kort men väldigt underhållande resa fylld av pubertal humor och splatteraction.
Humorn, som ligger på en väldigt låg nivå vinner på att ligga just där. På grund av att den är så plumpig och tarvlig så förlåter man nämligen också alla låga skämt. Eller snarare bygger man upp en resistent vägg mot den. Den där one-linern som skaver i örat under spelets inledande timmar har mot slutet upprepats och överträffats så många gånger att man inte orkar annat än att skratta åt den.
Och det här med att förlåta går igen i fler segment i spelet. Det finns mycket att klaga på, men när jag nu sitter här och ska förmedla mina intryck vill jag hålla dessa tillbaka. I grunden handlar det troligen om att spelet är så medvetet oseriöst. Och det är väldigt befriande i ett spelklimat som domineras av allvarliga, skäggiga och ultrapatriotiska män. När man ser på saken ur den vinkeln ser man tydligt att det inte bara finns plats för Bulletstorm – och uppenbara uppföljare, det är på gränsen till nödvändigt.
Och senare i vår kan Duke Nukem relativt enkelt föra facklan vidare ytterligare, då hans äventyr troligen har många likheter med det jag precis upplevde. Länge har jag nu dömt ut FPS-genren som tråkig och förutsägbar, men nu känns det som att vinden håller på att vända. Bulletstorm välter ingen båt, men det är ruskigt roligt att spela. Och just nu räcker det.
