4.6 miljarder års utveckling har spelats och ska nu synas i fogarna. Vi har spelat E.V.O.: Search for Eden flera gånger nu och är här för att ge vår analys om vilka kreatur som faktiskt är bäst lämpade för överlevnad. Anders har också inlett sin nya sagostund med Planescape Torment och delar med sig av sina initiala intryck.
Musik
Det enda tips ang. Planescape Torment jag kan ge (förutom det jag redan skrev till Kid Icarus-avsnittet) skulle väl vara att inte börja spela om du inte kan reservera en 4-5 timmar över en helg för att ta dig igenom den första biten 😉
Planescape är ett spel med något av en startsträcka. För mig så tog det iaf till en bit in efter att jag hade funnit Pharod innan jag verkligen började komma in i det.
Samson: Har du kollat om du inte kan få tag i en WindowsXP-skiva och installera det med BootCamp? Det är lite smutsigt att köra Windows på mac men med BootCamp får du iaf alla drivrutiner och sådant fixat åt dig. Det fungerar iaf lika smidigt som Windows gör på en PC.
Jag har kört Planescape Torment i ca 3-4h och jag är inte ute ur första staden ens i skrivande stund. Jag har klarat av ett quest och har skaffat ca 4-5st till undertiden. Det tar så mycket tid eftersom det finns så mycket folk att prata med, de har mycket att säga och det känns som att man vill veta mer om världen innan man springer ut.
Känner mig lite som Anders inte så hemma med rollspel av denna typ och finner det jobbigt att klicka på iconen ”Torment”, för då vet jag att jag kommer sitta 1-2h och läsa en massa text och flumma runt utan någon egentlig riktning. Jag älskar vad man gjorde med starten, amnesian känns bra ”förklarad” och allt känns ganska skrämmande och groteskt. Spännande men skrämmande att fortsätta men ska försöka hålla jämna steg med Anders iaf.
Tips till Anders:
Spelet talar tidigt om för dig att det är av yttersta vikt att hålla vissa saker hemligt (kanske kolla loggboken så du får kläm på vad) så att folk inte vill ha ihjäl än direkt. Spelet är ganska snällt och låter dig träffa Dhall som inte bryr sig om dina företeelser och det finns några till jag kunnat prata om detta med. Responsen brukar bli att jag inte borde prata om det…
Jag skulle vilja vet lite mer om HUR du klarar av situationer, med det menar jag hur du tog dig ut ur första rummet. Sedan kan dina ”stats” som du valde i början vara intressanta.
Själv slog jag ihjäl alla zombies i rummet tog nyckeln och gick eftersom mina högsta stats ligger i Constitution, Charisma och Intelligens, har för mig att man behöver bra Dex för att sno föremål från andra.
Nästa spel, peka och klicka, om jag hänger med på detta blir det mitt första peka och klicka och jag känner att jag hellre kör Planescape Torment just nu. Om jag ska ta mig an peka och klicka genren så känns gran fandango som en bra start med tanke på allt bra jag hört om det. Så jag kommer antagligen inte hänga med men jag kanske ändrar mig.
E.V.O search for Eden:
Jag hittade sparfunktionen -.-
Jag klarade de första 3 bossarna sedan tröttnade jag på att grinda 😛
FEL!
Stobbart är utbildad jurist på sabbatsår, resandes runt i Europa, INTE journalist och i Directors Cut versionen har man tagit bort viss dialog och försämrat grafiken, jag rekommenderar originalet istället, som förövrigt fungerar fantastiskt i ScummVM.
Broken Sword har även tre uppföljare, inte bara en. Det ryktas också om en femte.
Kolla upp er fakta, för i helvete!
Hoppas det inte kom ut för hårt, kommer med en recension av spelet sen. 🙂
Kärlek till er båda!
Tarmstorm: Vi arbetar obetalt ca 15-25 timmar per vecka och lägger ut pengar ur egen ficka för att driva den här podcasten. Hur mycket har du betalat för den?
Klart vi har fel ibland, men du behöver inte bete dig som ett arsel bara för att du hittat några.
…Sorry men jag reagerade rätt starkt på ”Kolla upp er fakta, för i helvete!”, kändes jävligt onödigt.
Samson: Förlåt.
Hela det inlägget skulle vara lite ironiskt, jag tyckte mest att det var lite lustigt att ni helt hade blandat ihop huvudkaraktärerna, men det kom tyvärr inte ut så väl i textform, vilket jag upptäckte efter jag postat det.
Ni ska ha all kudos i Småland för det ni gör varje vecka, ni är Sveriges överlägset bästa podcast, nu när savepunkt lagt ner.
Det var ett klumpigt uttalande och jag är ledsen, hoppas att det inte är något argt vatten mellan oss.
Broken Sword.
Grafik:
Väldigt vackert, påminner mig mycket om tecknad film.
Karaktärerna är mycket snyggt animerade, speciellt George som har många lena animationer. Bakgrunderna känns väldigt väl tecknade och beskriver de olika spännande platser man besöker fantastiskt bra.
Ljud:
Jag gillar röstskådespeleriet väldigt mycket, även om vissa brytningar känns en aning tveksamma (KEBAB, YOU BUY? MOOST GOOD!)
Musiken som är skriven av Barrington Pheloung, som också skrev musken till Inspector Morse, sätter tonen för spelet perfekt och är ett av mina personliga favoritsoundtrack.
Story/Gameplay:
Jag tycker att storyn är riktigt bra och inte bara för att vara ett spel.
Den leder en till massor av spännande platser som Frankrike, Irland, Spanien, Syrien och England.
Jag gillar också den lite noiraktiga förstapersonsnarationen.
Det smidiga verblösa kontrollsystemet som från början kommer från deras tidigare spel Beneath a Steel Sky.
Att du bara behöver vänsterklicka istället för att klicka på ett verb och sen på det skulle använda kändes smått revolutionerande back in the day.
Pusslen känns lagom svåra och du behöver aldrig ta till en guide,men ändå blir lite knepigt på vissa ställen och Schackpussel går ju alltid hem, eller hur?
Sammanfattning:
Broken Sword är enligt mig världens bästa äventyrsspel och världens näst bästa spel, punkt.
Jag rekommenderar det starkt till alla, och om ni skulle sukta efter mer så är tvåan sämre men fortfarande fantastiskt och där är Dwayne tillbaka och den här gången är han CIA-agent på riktigt.
Och om det här hade varit en pizza hade det självklart varit en kebabpizza och den smakar MOST GOOD.
Hade lite snabba frågor till er om spelet också:
Favoritplats? Min är Frankrike
Favoritkaraktär? Min är George.
Favoritpussel? Mitt är Schackpusslet.
Det var allt.
Ha det bra och ännu en gång, förlåt.
Samson:
Jag hoppas verkligen att du får till Planescape Torment. Det skulle vara väldigt roligt att höra er tillsammans i sagostunden 🙂
Jag har precis köpt spelet själv för att försöka spela ikapp Anders och följa med i resan
Även jag köpte Planescape Torment från GOG och ska börja lira det. Kan detta bli ett nytt publikplåster likt FF7 månne?
JÄVLAR vad jag garvade när ni läste upp mitt inlägg, känns skumt att höra det man skrev i textform plötsligt basuneras ut utav en grov röst. Fastnade i botten utav knäböjen skrattandes och en tyst stämning spreds i lokalen på gymet! Grymt avsnitt grabbar; jämfört med Cannonfodder var det här öronorgasm.
Mission accomplished fick er att spåra ur och Samson att säga Strimlaren.
Skrev ju för övrigt att jag fastnat i A Link to the Past för nåra månader sen fick för mig att försöka lite mer härom dagen. Hade suttit en stund och höll på att testa en massa saker utan hopp då jag plötsligt mer eller mindre av misstag flyttade på ett block och hörde den där välbekanta revelation-trudelutten. Hajade till och blev både uppjagad och glad. Kände mig sedan som ett riktigt rikspucko som inte hade kommit på en så självklar grej. Borde vara det första man testar. Hur som helst så spelade jag ca 6 h den dagen och klarade spelet. Inser att jag nog borde spela mer Super Nintendo då jag gillat det mesta av det jag spelat skarpt.
Undrar även vad ni tycker om att Angelica Xbox-flickan ska få en egen show på P3?
Det bästa avsnittet på ganska länge! Fast det var den sämsta sagostunden hittills det känns som att spelet är komplicerat att greppa kanske behöver du Samsons hjälp.
Jag tror att vi skall upp till kamp emot radiogamer!
Ni är gudar!
Anders: Du skall vara glad för att du inte har någon utbildning för att det hämmar bara kreativiteten.
Det var ett spel jag önskade..
Jag kan säga att nostalgin överflödade i mig när jag såg George Stobbard igen i 2D. Det var en av de spel jag lärde mig allra mest engelska i. Bland de första äventyrsspelen jag spelade och fortfarande en av mina favoritspelserier.
Broken Sword
1.Grafiken: Gud så vacker handritad grafik som verkligen känns genuint hantverk och därför är grafiken så tidlös. Animationerna känns som att det kunde komma ifrån en tecknad Disney film. Fast det är lite tråkigt att de valde att göra fulsnygg 3D i vissa mellansekvenser.
2.Ljud: För mig är det väldigt bra röst skådespel men Nicole Collard röst är mer övertygande i det andra spelen för att de ändrade skådespelare. Musiken sätter stämningen perfekt den känns väldigt orkestrerad men den blir aldrig för ”pampig”. Det är intressant att fråga folk om oanvändbara saker och det inte svarar oftast inte med ett ”Varför frågar du om det?”-standard svar.
3.Kontroll: Peka & klicka äventyr har oftast inte en dålig kontroll man eftersom det är redan perfektiserat .
4.Gameplay: Ganska logiska pussel och det finns inte så många ställen man skall ha snabb reaktionförmåga . Men man kan dö på vissa ställen vilket är acceptabelt, det blir i.a.f. inte frustrerande. Utmaningen ligger i pusslen och det är helt logiska pussel men det kan bero på att jag har spelat det här spelet så många gånger.
5.Story: Spelet har en lite Da vinci kod liknande story men det här är mera jordnära. Jag älskar historier om kulter, konspirationer och mord. Dessutom är det skönt att spelet utspelar sig i Paris och Irland som är väldigt underrepresenterade i spelvärlden.
6.Slutsats: Det har varit en svårt omdöme att skriva utan att fylla det med en massa superlativ. För att det känns verkligen lätt att relatera till George Stobbard och det är därför jag tycker om det här spelet så mycket. Om man gillar det här spelet så kommer man att älska Broken Sword 2 The Smoking Mirror och jag tycker nog 2:an är den bästa i serien.
Favoritplats? Min är Frankrike men alla ställen har en massa charm som t.ex. baren i Irland eller att vara i Syrien och slippa alla påflugna försäljare(You buy kebab?). Mmmm.. Kebab borstad med toalettborste.
Favoritkaraktär? Min är George Stobbard men om man skall vara lite mer originell så säger jag André Lobineau.
Favoritpussel? Mitt är kopierandet av toalettnyckeln i Paris där de grävde ut. Men i Irland var också bra när man skulle gjuta av statyns piggar. (gemensamt är att de har med gips att göra)
Tips på spel till PC är NetStorm: Islands at War. Det är en av de första Tower Defense spelen till PC som hade multiplayer och som är bra. Ni kommer inte kunna testa multiplayer eftersom de har tagit ner servarna men singelplayer går nog bra.
Kommer ni att börja spela Game Boy Advance nu? Den släpptes den 21 mars 2001 i Japan. Om man räknar att det skall vara två generationer bakåt och räknar med att DS och 3DS är uppföljare så stämmer det också. Så alla kriterier för att räknas som retro stämmer nu för att ni skall spela GBA.
Vars är mitt omdöme om Broken Sword?
Lephyrius: Det hade fastnat i spam-filtret av någon anledning. Bör synas nu.
Inför Broken Sword: Shadow of the Templars (PC) :
Spelade igenom spelet för att jag verkligen gillar peka-klicka och ger en snabb reflektion. Jag har spelat directors cut btw.
Grafik: Riktigt skön, håller bra klass även om det är riktigt gammalt spel tack vare stilen.
Ljud: Bra röstskådespeleri, mycket engelska med fransk brytning, och på ett ställe var det en skev blandning av fransk- och irländsk brytning. Lyssnade mest utan att störa mig på det och då känns det bra.
Gameplay: Har spelat Monkey Island 2 precis så och jämförts med det kändes det här ganska enkelt. Men det kändes också som att det var lagom svårt, det var inga orealistiska kombinationer av föremål som ledde storyn framåt och man kan inte lämna vissa områden innan det är avklarat. Smart lösning som sparade mycket frustration. Det lämnade mycket plats till storyn tyckte jag och problemlösningen blev istället pussel och småpyssel. Storyn kändes spännande även om det gick ganska fort i slutet jämförts med början, när allt väl nystades upp så rann det på som vatten.
Summa: Mycket bra i sin genre, lagom tempo. Jag rekommenderar det till alla som jag vet gillar denna typen av spel. Om man bara spelat monkey island innan så blir det som en övergång från fantasy litteratur till Dan Brown. Pizzan blir därför något som man gillat sen man var barn, men med en ny ingrediens som vuxna gillar. En hawaii med scampi och sparris!
Först ska nämnas att jag spelade detta på iPod touch. Då I Directors Cut versionen.
Om Broken Sword:
Grafik:
Porträtten är generellt sätt vältecknade och visas bra på den lilla skärmen. Det gör dock inte själva gameplayet. Sprites blir hemskt nedskalade och är fortfarande snygga. Jämfört med PC-versionen ser det ju inte så hett ut däremot. Animationerna glänser dock fortfarande även om vissa ser lite underliga ut. Mellansekvenserna ser också tyvärr rätt ihoptryckta ut på den lilla skärmen.
Designmässigt har den en rätt skön tecknad stil som känns lagom unik. Med en bra variation på karaktärsutseenden som fortfarande har en genomgående stil och det är sällan något sticker ut som en öm tumme.
Ljud:
Röstskådespeleriet är kanske inte det bästa jag hört. Jag har visserligen inte spelat mycket spel med röstskådespeleri men det kändes inte alltid helt trovärdigt. Gillar dock de franska brytningarna. Musiken gör sitt jobb och lyckas bygga en skön stämning som ger en del till känslan i spelet. Inget speciellt minnesvärdigt, men det är inte det underscoremusik ska vara heller.
Story/Gameplay:
Storyn kanske inte är något mästerverk. Mest förde den tankarna till Indiana Jones filmerna och National Treasure. Ja, Nicholas Cage är med i dom filmerna så vi skiter i den diskussionen nu va? Men i slutändan lyckades den hålla mig kvar till eftertexterna. Något inte många Peka-klickaspel gjort tidigare. Det fanns tillräckligt med spänning och lagom intressanta karaktärer att det aldrig kändes påtvingat att starta spelet och riva av några minuter. Här ska tilläggas att hintsystemet som finns på iOS versionen blev något av en vän och sparade mig mycket tid. Det gjorde så klart spelet mycket enklare men det gör inte mig så mycket. Det var storyn jag var ute efter och jag finner inte mycket glädje i att gnugga alla föremål mot allt tills något händer. Så vill man vara petig har jag väl fuskat mig genom vissa partier. Men gameplayet fungerade alldeles utmärkt på touchscreen. Genren är ju nästan skräddarsydd för formatet. Interfacet hade ändrats från PC-versionen för att utnyttja skärmen bättre vilket fungerade alldeles utmärkt. Dock hade konversationsporträtten en tendens att vara i vägen för vissa animationer vilket störde mig till viss del.
Slutsats: På det stora hela njöt jag av mina timmar med Broken Sword. Hade det inte varit för Retroresan hade jag däremot mest troligt inte orkat tragla mig genom det. Hintsystemet var också ett välkommet tillägg. Peka-klicka har aldrig varit en genre som stått särskilt högt hos mig. Därför kan jag inte riktigt jämföra det med andra spel i genren. Förstår njutningen i att lösa ett svårt pussel men hjärngympa har aldrig riktigt varit min grej. För att vara ett så pass gammalt spel håller det förvånansvärt bra i min bok och är helt klart värt att spela om man gillar Peka-Klicka. Som sagt, jag njöt av tiden med Broken Sword och det kändes som en bra inkörsport till att delta i vad Retroresan trots allt handlar om.
Åh, Jag blir så jävla lycklig varje gång jag hör Samson köra ”STRIMLAR’N!!”. Varje gång det kommer på tal så inbillar jag mig att du ska säga något i stil med: ”Nej, det blir aldrig lika bra som första gången” alt. ”Det går inte att göra på beställning!” men inte då. TACK för att du bjuder så mycket på dig själv!
Jag håller på att backtracka en del. Jag tänkte bara nämna några saker jag har tänkt på!
Samson låter verkligen som Fredrik Lindström i de äldre avsnitten. Det känns.. konstigt, men härligt. Det är även lite spännande att ni har klippt så himla mycket, det känns liksom som att man lyssnar på Fredrik och Filips podcast. Uppskattar att ni kör mer ”true” nowadays!
När ni i något av de senare avsnitten nämner att man ska börja lyssna på RR vid Starwarsspecialen måste jag bara säga NEJ NEJ! Man måste definitivt börja lyssna med Yoshi’s Island-avsnittet – som i min mening är ett av de bästa avsnitten ni någonsin har gjort! Om man inleder sitt retroresande med det avsnittet så kan jag inte tänka mig att man inte vill höra fler avsnitt.
Jag har nog inte skrattat så mycket i Retroresans historia som när Samson berättar varför Yoshi är en kåt våldtäktsman – den slår nog till och med ”Samson och cidern” faktiskt. (hm, våldtäkts..drake?)
Det var ett perfekt avsnitt. Ni låter så glada och entusiastiska och gör också en väldigt bra analys av spelet. Musiken i Yoshi’s Island kanske gjorde sig extremt bra i tillsammans med era röster, för fy FASEN vilken harmoni era underbara röster kombinerat med bakgrundsmusiken utstrålar. Jag rekommenderar alla att lyssna på det!
Anders 100-bästa-spel-avsnitt var riktigt bra. Jag håller tummarna för ett ”Samsons 100-bästa”! ÄLSKAR långkörare!
Som Ludde nämnde i förra avsnittet så håller jag med om att det känns som att Anders har växt från en nervös pojke i de tidiga avsnitten till en ståtlig man i de senare. Alla bra serier innehåller ju som sagt bra karaktärsutveckling!
På tal om Ludde så måste jag säga att han var en mycket trevligt tillskott till Retroresan. Jag hoppas att ni vill bjuda in honom igen. Åh, jag måste berätta en sak! När ni pratade om hur ni ritar kukar, ”gjorde du könshår på dom?” ”Näe men man gjorde ju alltid en lite punghår, några streck som går ut, det var viktigt”! ”Gjorde du de tre kullarna eller liksom en kuk i sidled också pungen under?” När ni snackade om det så satt jag i min bil och väntade på en kollega och lyssnade på er. Och för att jag var lite uttråkad hade jag PRECIS INNAN ni drog upp det ritat en stor KUK på baksidan av bilmanualen!! En ”kuk i sidled” MED PUNGHÅR! TRE STRECK! Det var helt vansinnigt att ni skulle snacka om det just då. Underbart. Man känner att man lyssnar på idioter som är lika härligt idiotiska som en själv 🙂 tummen upp! Och hey – Samson: Får man se bilden på gubbkuken som Ludde skulle rita till dig? 😀
I något avsnitt, tänkte säga Mega-Man-specialen, men insåg då att ni faktiskt pratar om Mega Man i VARJE avsnitt :D, så nämner ni trophyn i MM10 där man ska klara spelet utan att ta en enda träff. ”Mr. Perfect” heter den och JAG HAR DEN! Yes! Nu fick jag äntligen utlopp för allt det där förbannade arbetet som tog typ tre veckor.. men liksom: EN SILVERTROFÉ? Jag har faktiskt tagit Platinums som är lättare, Batman: Arkham Asylum till exempel. Fy fan. Men jag kände mig tvungen att klara den, Megamantusiast som jag är!
Nu har jag kanske flummat ur för mycket. Men det är i alla fall lite saker jag har tänkt på. Ni får säga åt mig att hålla käften om det är för mycket!
Tack för att ni är så jävla bra! Hej!
Jag ångrar mig.
Favoritkaraktär? Countess de Vasconcellos för att hon påminner om min mormor.
Bra avsnitt, även om jag inte har spelat E.V.O var det sannerligen trevligt att lyssna på er.
Har faktiskt lyckats spela Broken Sword, men vet inte om jag är för sent ute om att skriva om spelet. Har dock pga tentaplugg inte kommit så långt, men kan i äkta pizzamanér prata om den slice jag faktiskt har testat!
Först måste jag faktiskt förklara mig själv och säga att jag inte heller är så himla bevandrad i peka klicka changern. Det första och enda peka klicka spel jag har klarat av och som jag tyckte var förunderligt kul är en riktig ”Rosa pantern brunlöv” (Tänkte på top 100 rankingen)
Det var Jönssonligan och tors hammare som jag som liten tyckte var riktigt häftigt och varvade det två gånger om jag minns rätt.
Jaja! Små tankar om Broken Sword.
Hoppade nästan till när jag hörde installationsrösten, blev riktigt imponerad över att de hade t.o.m voice casting där. Vill också lägga till att det svåraste momentet jag mötte i spelet (det lilla jag spelade) måste varit bollspelet i installationen. Dock har jag aldrig varit en hejare på ping pong heller så.
Grafiskt sätt är det riktigt fint. Känns som sagt innan som en tecknad film, och en hel del små detaljer. Gillar starkt de små filmerna och spelet börjar verkligen ”In media res”. Bara för att det känns som en tecknad film så är det inte en barnsaga, och det gillar jag verkligen. Blev riktigt förvånad över scenen när Fitzgerald blir påkörd. Spelet tar sig själv på allvar trots alla småskämt och det uppskattas!
Svårighetsgraden var riktigt bra, han aldrig fastna på riktigt, utan allt löste sig oftast till slut. Spelet fick en känna sig smart då och då, och det gillar jag.
Favoritkaraktär? Receptionisten på hotellet som trots pistolhot fortfarande går och hämtar dokumentet med en gåstil som jag inte direkt kan beskriva. Svassande primadonna? Ska inte försöka..
Hursomhelst, vet inte om inputen var lite sen men uppskattar att ni körde ett spel på datorn så man kunde hänga med.
Tackar för ert fantastiska arbete!
Ey! Jag tar tillbaka det där om Samsons top-100-lista. Det kom ju så småningom det också. Kul! Lyssnade på Wild Guns-avsnittet idag och har bestämt mig för att dra ner Warning Forever!
Hej hej!
Har lyssnat på er sedan i somras och nu är det väl dags att kommentera lite.
Jag heter Kristian och bor nästan så långt söderut man kan komma i Sverige.
(Jepp, ännu en dryg skåning 😉 )
Precis som de flesta(?) av era lyssnare är också jag fabriksarbetare. 😀
Jag köpte ”Directors Cut”-versionen via Steam, vet inte riktigt skillnaderna mellan de olika.
Här kommer mina intryck från spelet:
Presentation:
Mycket snygg grafik. Påminner både om Dragons Lair (som ni nämnde i senaste skitsnacksavsnittet som hastigast..) och tidig Disney på sina ställen (och visst liknar den spanska trädgårdsmästaren Lopez, ondingen Gargamel lite?). Filmerna i mellansekvenserna är väl inte helt hundra men ganska okej ändå. Hade nog gärna sett att man hållt sig till samma övergripande stil, det känns inte riktigt som att de hänger ihop med resten i spelet.
Ljud:
Härliga röstskådespelare men tappar lite i ljudkvalitet. Ibland känns det som att de pratar genom en gammal knastrig telefonlinje. Musiken är väldigt väldigt bra och hjälper till mycket för att skapa bra stämning.
Story:
Det går väl inte att komma ifrån att jämföra med den där jäkla Dan Brownboken. Vissa miljöer är väldigt lika varandra(börjar i Frankrike, slutar i Skottland). Tyvärr hade jag det i bakhuvudet under hela spelet vilket förtog lite av upplevelsen. Som tur är blandas det hela lite med lite annorlunda platser såsom Syrien och Spanien. Tyckte dock att storyn kändes lite stressad på slutet. De kunde ha gjort lite mer med det hela.
Kontroll:
Klockren. Det var ett tag sedan jag spelade peka-klickaspel, måste ha varit på Amigatiden senast. Trots detta är det hur lätt som helst att komma igång igen. Man behövde aldrig kolla upp hur man skulle göra saker rent kontrollmässigt. Smidigt med drag-and-drop.
Hänger väl på de andra kommentatorerna ovan:
Favoritplats: Frankrike. De flesta platserna är väldigt mysiga och gemytliga och det känns som att var man än är i denna stad träffar man på sköna original.
Favoritkaraktär: Hmm, står mellan vakten på museet och Bunny men jag väljer nog vakten ändå. Skön snubbe!
Dock har Labineau bäst namn. Kommer på mig själv ibland att sitta och säga hans namn i samma röst som Jerry Seinfeld använder sig av när han låtsas att hans flickväns mage pratar med honom. ”Labineauuuuuu”!
Favoritpussel: Att stå och gnabbas med hotellreceptionisten är ju härligt men det räknas kanske inte som pussel.
Då tar jag pusslet i början med korset och dörrarna.
Pizza: Hmm, kör på en ”fusionpizza” här för att blanda alla nationer. Då blir det:
Kebabpizza med Brie och Chorizo. Till detta serveras ett glas whiskey (irländsk eller skotsk).
En oväntad kombination helt klart men jag tror att det smakar ljuvligt ändå.. 😉
Spelet var mycket bra och jag blev sugen på mer peka-klicka. Kanske fortsätter jag i serien eller kör på nysläppta Gemini Rue.
Och som gammal Amigafantast hoppas jag att ni överger formatet på grund av Cannon Fodderavsnittet som Anders inte gillade. Det finns så många bra spel till den maskinen; Turrican 2, Shadow of the Beast, Moonstone, Lemmings, Rick Dangerous osv.