Föreställ dig en värld där tv-spelande inte uteslutande handlar om eldstrider, där din karaktärs överlevnad inte är den främsta moroten. Föreställ dig en värld som uppmanar spelaren att tänka kreativt, lita på sin intuition och sin intelligens. Där spel tillåts gå på tomgång för en stund – där karaktärer och historier får tid att utvecklas. I L.A. Noire blir detta verklighet – om än endast för en liten stund.

Det ska nämnas att ovanstående stycke bör tas med en nypa salt. Som det säkert redan framgått så finns det fler än jag som tycker till om L.A. Noire idag och denna text är skriven som en motreaktion av Tommy Håkanssons elaka ord. För när han slog på den stora trumman och i mångt och mycket sågade spelet rakt av så kände jag mig nästan tvingad att träda in. Inte för att L.A. Noire i själva verket är ett perfekt spel – men enligt mig besitter spelet många kvalitativa och framförallt unika inslag som jag vill lyfta fram, eftersom dessa enligt mig lyfter dels spelet i sig, men också spelmediet framåt.

Låt oss fokusera på det allra viktigaste först; Trots att Rockstars namn ryms på omslaget och överallt i spelet så är LA Noire inte ett Grand Theft Auto under 40-talet. Visst finns det många likheter mellan de nämnda spelen men ganska snart märker du att LA Noire är något helt annat, på gott och ont. 1940-talets Los Angeles är uppritat och strukturerat med en enorm finess och passion och även om jag av uppenbara skäl aldrig varit där själv så känns platsen levande och trovärdig. Detta till en viss gräns dock, den nyfikne spelaren upptäcker snart att staden för det allra mesta fungerar som en kuliss och inte alls bjuder på den organiska, levande känslan som senaste versionen av Liberty City erbjöd. L.A. Noire är ett spel som till allra största delen är uppbyggt och kretsar kring sin handling och sina karaktärer. Under kampanjen sitter du aldrig utan destination, du har hela tiden någon att förhöra, en brottsplats att undersöka eller en flyende misstänkt att jaga. Sidospår erbjuds, men tillför i stort sett ingenting.

En annan minst lika väsentlig skillnad mot GTA-serien är att LA Noire för det allra mesta inte är ett actionspel. Fokus ligger istället på detektivarbetet, att hitta ledtrådar, lösa pussel och med hjälp av dessa försöka få fram sanningen ur brottens misstänkta. Det är ett modigt drag av Team Bondi, även om det som koncept lider av sina barnsjukdomar. Men för det mesta känns allt briljant, en trevande inledning till trots, och lyckan av att hitta en avgörande ledtråd för att sedan lägga fram den som bevis mot den misstänkte är enormt tillfredsställande. Precis som Tarantinos bästa och mest laddade filmsekvenser handlar om dialog snarare än grafiskt våld så vänder också Team Bondi på steken och förvandlar de sekvenser som man normalt sett ser som tråkiga till det som är hela behållningen med spelet. Spelaren uppmanas att tänka själv, fatta egna beslut och även om det finns felaktiga beslut som bryter illusionen så är känslan av att få allt att falla på plats så mycket större. Under ett av spelets största stunder jagar du den seriemördare som länge härjat i staden, endast med hjälp av diffusa gamla dikter som leder till olika delar av staden. Du kan fråga din partner om råd, eller vänta till Cole själv kommer fram till lösningen, men störst belöning får du om du själv löser gåtan. Du känner dig smart – illusion eller inte så är det en minst sagt ovanlig känsla att få ta del av som tv-spelare.

Ansiktsanimationerna har varit det hetaste ämnet rörande spelet och det med rätta. I ett spel med redan imponerande grafik så är det när du sätter dig ner och träder in i förhören som spelet glänser som mest. Det är inte längre uppritade karaktärer med inhyrda röstskådespelare som gör jobbet längre. Listan på ”riktiga” skådespelare som medverkar i L.A. Noire är längre än vad jag någonsin kunde tro och tillsammans ger de verkligen en upplevelse utöver det vanliga, en upplevelse som ingen annan kunnat framhäva under denna generation, oavsett om man vill att spel ska följa i filmens fotspår eller inte. Skillnaden är så stor, så påtaglig att det under vissa partier känns som man spelar, eller åtminstone ser på, ett spel från nästkommande generation. I centrum har vi Cole Phelps som spelas av Aaron Staton och tillsammans med ett riktigt bra manus leverar han en engagerande karaktär. Det som tilltalar mig allra mest är att Cole till skillnad från majoriteten av andra huvudkaraktärer redan är färdig i sin utveckling. Cole har redan sin agenda, sina värderingar och åsikter. Linjerna är tydligt dragna och beslut kommer fattas vare sig du vill det eller inte. Här är det inte tal om någon halvfärdig tavla där vi själva får fylla i färgerna, det vi får istället är en komplett och trovärdig karaktär som faktiskt inte är mer än människa, på gott och ont.

Nu har jag medvetet valt att trycka på de punkter där jag tycker att L.A. Noire imponerar just för att agera som motvikt åt Tommys text. Spelet i fråga har absolut brister och det är sannerligen inte ett spel för alla. Med det sagt så går det inte att komma ifrån att L.A. Noir är en unik spelupplevelse som med en ”friskt vågat, hälften vunnet”-attityd plöjer upp nya beröringspunkter för spel som stort. I sann Rockstar-anda når också spelet mig när det förutsätter att jag kan en del om vår historia för att jag ska ta mig vidare i spelet. I L.A. Noire känner jag mig smart, inte för att jag löser pussel och gåtor utan för att jag slipper bli dumförklarad. Det, tillsammans med många andra faktorer gör L.A. Noire till den friska fläkt det är. Ett spel som kompromisslöst berättar en historia om mord, misstag och människor. Ett spel som tar risker. Ett spel som lämnar en del att önska, men desto mer att se fram emot.

Tommys åsikt om spelet.