När speltidningen Laser bestämde sig för att starta en podcast valde chefsredaktören Alexander Ekelund att placera mig och Oscar Nygren bakom mikrofonerna tillsammans med honom själv. Målet var ödmjukt, och vi siktade på att lyckas få ihop endast 25-30 minuter av komprimerat spelsnack. En resonabel mjukstart, med andra ord. Nu kan jag inte tala för Oscar och Alexander, men själv insåg jag snart att podcastinspelande verkligen är svårare än jag trodde.
Min inställning inför Lasers podcast var att det skulle vara som tre polare som snackar spel, med lite förberedelse. Och visst går det att göra en avslappnad podcast med vänner, men samtidigt måste man inse ganska snabbt att en inspelning kräver en annan sorts diskussion än normalt. Ett annat sätt att prata, på något vis. Det är svårt att förklara.
Men vad är då syftet med det här korta helginlägget? Försöker jag säga att avsnittet vi spelade in suger? Nej, jag tycker faktiskt det blev helt OK, med tanke på vår erfarenhet. Det här inlägget är i första hand en ödmjuk bugning inför spelsveriges alla podcastmästare, vilka jag inte tänker nämna vid namn för att inte riskera att glömma någon. Men veteranerna vet alla vilka de är, och viktigast av allt så vet alla vi i deras publik vilka de är och varför vi fortsätter lyssna på dem vecka efter vecka.
Men inlägget är självklart även för att uppmärksamma er på att, hey, vi har spelat in ett första försök till en 25 minuter lång podcast!
Vi pratar om The Witcher 2 och om det kommer till konsol någon jävla gång, varför Hideo Kojima fäller tårar på Twitter, varför Duke Nukem Forever är ett skämt, om Battlefield 3 har chans att spöa Modern Warfare 3, varför jag är besviken på LA Noire och varför jag älskar ett spel där en 5-årig flicka är designer. Så ladda jättegärna ner och lyssna på vårt 25 minuter långa spelsnack. Sen får ni såklart komma med förslag på hur vi ska kunna bli bättre.
LASER SPELSNACK: AVSNITT #01
