Tidigare resuméer
februari
mars
april

Virtua Tennis 4
Jag har ett svagt minne av att jag spelade det allra första Virtua Tennis, på den svarta klumpen Xbox. Jag har även ett svagt minne av att jag fann det ganska så underhållande. Hur som haver finns nu del fyra i denna tennis-serie ute och jag vet till 100% att jag finner den delen underhållande!

I ärlighetens namn var jag tveksam till om detta skulle vara ett spel för mig:
Jag har under årens lopp glidit ifrån det här med sportspel och anser att det finns mycket roligare spel och genrer att spendera minså dyrbara TV-spelstid på. Men oj vad fel jag hade1 Jag blev fast direkt. Jag har har haft jätteroligt tillsammans med Virtua Tennis 4, både för mig själv, plöjandes karriärsläget eller i goda vänners lag, spelandes dubbel och drickandes folköl. Jag har även, hör och häpna, spelat över Live, en hel del och det har varit skitkul!
Det finns även stöd för Kinect (eller Move, om du är sån), men det lämnade mycket att önska. Har faktiskt aldrig fått det riktigt att funka, eller så är det som så att det faktiskt funkar, men att det funkar så otroligt dåligt!
Så du ska inte tro att du här har ett spel som kan utmana Wii sports, när det handlar om att slå på en gul boll, ståendes i vardagsrummet.

Är du däremot ute efter ett tennisspel som fångar dig direkt och gör så att tiden bara rusar iväg är Virtua Tennis 4 ditt val! BETYG 4/5

Cabela’s Dangerous Hunts 2011
Jag antar att det är några av er som läser denna text som i sin barndom har suttit med en Zapper framför TV-apparaten och skjutit ankor och tyckte det var jätteroligt! Vet ni en sak, nu kan ni uppleva samma sak igen, fast nu med kikarsikte och ”pump-action”.
Jag finner detta spel riktigt skoj. Både när jag sitter själv eller om jag har en vän bredvid  mig i soffan och vi slåss om att få högst high-score i flerspelarläget.
Men det som jag känner är viktigast med detta spel, är det visar att det faktiskt går att göra ett fungernade fps, där du har ett gevär i din hand. Alltså ett fysikt gevär! Visst, det tar en stund att lära sig kontrollen, men när den väl börjar sitta, blir det riktigt awesome och jag kan inte låta bli att fantisera om vad det kan tänkas komma för spel med stöd för bössan?

Ett Duck Hunt för 2000-talet som du bör testa! BETYG 3/5

LEGO Pirates Of The Caribbean
Tidigare i år, var Svamprikets vän Sanna Valapuro på en förhandstitt på detta spel, för Svamprikets räkning. Hennes text fick mig att bli en aning mer pepp, även fast jag kände mig ganska mättad på äventyr i LEGO, efter det senaste Star Wars spelet. Har du spelat det får du räkna med att om du väljer att stoppa i ett gäng LEGO-pirater i din konsol kommer du uppleva något helt annat! Ja, du läste rätt!
Där Star Wars la allt krut på action gör Pirates hlet tvärtom och det blir så jävla rätt! Här handlar det nästan uteslutande om pussel och problemlösning, vilket enligt mig är det som är det bäst med LEGO-spelen och här visar utvecklarna verkligen att de har förstått vad det är som har gjort LEGO-spelen så populära (förut då bra/dyra licenser)

Jag har länge lyft fram LEGO Batman, som mitt favoritlegospel, men nu är jag inte lika säker längre. Tt-Games levererar en fantastiskt underhållande och mysig spelupplevelse, där det än en gång slår mig hur otroligt duktiga de är på att avbilda karaktärer med enbart LEGO., alltså, LEGO-varianten av Jack Sparrow är helt makalös.
Ett skitbra LEGO-spel, helt enkelt, kanske även det bästa! BETYG 5/5

MXvsATV Alive
Efter att ha spelat detta spel i endast 20 minuter var jag redo att ta fram motorsågen. Det är ett racingspel där du styr en motorcross. Problemet var bara att det gick inte att styra crossfan och föraren hade en tendens att ramla av cykeln i tid och otid, oftast utan någon särskild anledning. Jag kom till och med på en fyndig avslutning på min kommande sågning av spelet, som gick ut på att Exitebike är ett spel med mer djup och underhållningsvärde.
Men som tur var, har jag spenderat lite mer än bara 20 minuter i lervällingen. Nu ska du inte tro att det visade sig att detta är ett awesome racingspel som simulerar crossåkning på ett suveränt sätt. Inte alls. Kontrollen är värdelös, men går att hantera efter lite övning och att köra bana efter bana mot datorn, är inte kul i all evighet. Istället är det tillsammans med en god vän och några folköl som spelupplevelsen lyfter. Den lyfter inte till några höga höjder och den hade mått bra av att vara lite mer ”arkadig” och haft några vapen och power-ups. BETYG 2/5

Brink
När jag började spela Brink var det väldigt svårt för mig att bilda en uppfattning. Jag visste att jag verkligen gillade spelets alla separata element, men eftersom det inte fanns många vettiga matcher att ansluta sig till online kunde jag inte se hur de här elementen fungerade som en helhet. Jag antog att det skulle bli bättre när spelet funnits ute ett tag. Så här ett par veckor efter release hittar jag fortfarande bara matcher med löjligt mycket lagg och halva lagen bestående av bottar. Det som förvånar är att spelet faktiskt inte sålt så dåligt, så det enda som jag kan anklaga är kass matchmaking och usel nätkod. Det borde inte vara någon brist på spelare. Brink är ett spel med onlinespel som huvudsyfte, och det är näst intill omöjligt att hitta vettiga matcher.

Den andra faktorn som gör att jag tyvärr måste ge Brink underkänt just nu, är det faktum att man måste spela uppdrag ensam mot bottar för att låsa upp vapnen. Du kan spela samma uppdrag i co-op tillsammans med tre vänner, men då låser du alltså inte upp vapen och olika delar att modifiera dem med. Här förstår jag verkligen inte hur man tänkt, och ser inte anledningen till varför jag ska tvingas spela ensam när det är ett spel som går ut på teamwork. Det är nästan så jag tror jag missuppfattat något. Jag vill verkligen älska Brink, för jag tycker det är ett bra spel. Men när onlinespelande motarbetas på dessa olika sätt kan jag inte annat än sätta underkänt. Det ska komma gratis DLC, som bland annat ska innehålla fler banor än de futtiga åtta som spelet kommer med. Om man fixar nätkoden och låter oss spela co-op kan betyget höjas till 3/5, men till dess kan jag inte rekommendera Brink till någon. BETYG: 1/5

Star Raiders
Atari fortsätter att modernisera sitt retrobibliotek, och jag tyckte man lyckades bra med Yar’s Revenge som jag gav en fin trea i betyg. Däremot lyckas man absolut inte med Star Raiders, som påminner mig om Playstation-spelet Colony Wars – även om det är en förolämpning mot just Colony Wars. Spelets största problem är att banorna är så otroligt långtråkiga och monotona. Du kan inte skilja uppdragen emellan, då omgivningarna, fienderna och målen ofta är desamma. Även om senare uppdrag får mindre variationer är det inget som gör att uppdrag X inte känns som en exakt upprepning av uppdrag Y eftersom du ändå alltid gör samma saker. Det dröjde inte alls länge innan jag var sinnessjukt uttråkad. Hade det funnits strategiska element skulle det kunna döva tristessen, men i stället måste jag efter varje klarat uppdrag verkligen tvinga mig att spela nästa – bara för att upprepa processen.

Efter ett tiotal identiska och urtråkiga stridsscener mot samma fiender med samma objekt i samma miljöer rycker jag hellre ut en ögonfrans än spelar Star Raiders igen. Att rycka en ögonfrans är åtminstone någorlunda spännande. En så stor brist som Star Raiders enformighet är utan tvekan en dealbreaker, och jag behöver inte ens nämna småsakerna som de totalt inkonsekventa kontrollerna eller den mikroskopiska texten (SDTV-ägare kan glömma att se vad det står, detsamma gäller alla som sitter tre meter från en 32” HDTV). Det fanns inte en enda sekund som Star Raiders underhöll mig, och det finns många shooters av högre kvalitet där ute. Yar’s Revenge, till exempel. BETYG: 0/5  

L.A. Noire
Det är svårt för mig att ge LA Noire ett tydligt omdöme. Å ena sidan blev jag enormt besviken på spelet, och det levde inte upp till mina förhoppningar. Spelet  gjorde rätt saker, men utförandet var inte bra nog. Å andra sidan är det ett första steg mot något mer eller mindre unikt, både tekniskt och spelmässigt. LA Noire kommer förmodligen ses som lite av en milstolpe, och bara det gör det spelvärt. Ansiktsanimationerna, förhören och fokus på berättandet räcker ändå en lång väg. Och trots alla hål och lösa trådar måste jag ändå ge berättelsen beröm. LA Noire tacklar nämligen ämnen jag var besviken på att Red Dead Redemption ignorerade. Till skillnad från John Marstons äventyr är LA Noire inte lika ointresserad av att spegla dåtidens samhällsproblematik och rasrelationer. Men det allra mest beundransvärda är att det skildras utan att för den delen tryckas upp rätt i ansiktet på spelaren. Släng sedan in våldtäkt, mord och pedofili så har du den mörkaste och mest vuxna berättelsen jag någonsin varit med om i spel.

LA  Noire gör mycket fel, men gör även en hel del rätt. Spelet leder dig tryggt genom bevissamlande och förhör utan att någonsin våga ställa riktiga krav på din tankeverksamhet, och det är vad som gör mig allra mest besviken. Å andra sidan är det en upplevelse att bara få beskåda tekniken, och ta del av en berättelse som må vara slarvigt ihopsatt, men som till skillnad från själva spelmekaniken vågar lita på spelarens intelligens. Det är ansiktsanimationerna, skådespelarprestationerna, försöket till något nytt och berättelsens tyngd som gör att spelet ändå får en svag trea i betyg av mig. Mest för att jag ville att det skulle göra mer, och göra det bättre. En trea i jämförelse med vad jag förväntade mig. Men en svag trea är ändå en trea. BETYG: 3/5

Bangai-O HD: Missile Fury
Jag har recenserat spel i ett par år nu, och har lärt mig att jag i vissa fall måste spela på en lägre svårighetsnivå för att hinna spela igenom innan deadline. Det var min plan med Bangai-O HD: Missile Fury. Problemet är bara att spelet inte har några svårighetsnivåer. Du spelar antingen på ”så jävla fucking skitsvårt” eller så spelar du inte alls. Varsågod. Nu kanske ni tror att det här är början av en recension av spelet. Då tror ni fel. Jag kan nämligen inte med gott samvete recensera det här spelet. Varför inte? För jag har kört fast, och kommer inte vidare. Kanske lyckas jag ta mig igenom banan om en vecka, och då kan jag mycket väl recensera spelet.

Men just nu kan jag bara säga att jag gillade spelet hela vägen till mitten av bana tre. Ja, ni hörde rätt. Bana tre. Det här spelet är så tufft att en medioker spelare som jag har problem att komma förbi den tredje banan. Jag tänker fortsätta försöka, för det är svårt på rätt sätt utan billiga slag under bältet. Det är dessutom riktigt kul, även när jag blir sönderägd. Det är ett spel som jag visar upp för gäster, så att de kan se på med gapande munnar medan en miljon missiler jagar mig från alla håll och kanter. Bangai-O HD: Missile Fury är hardcore, och jag älskar hur det hatar mig. BETYG: N/A (vad ska jag göra, liksom)  

Sissy’s Magical Ponycorn Adventure
Vad händer om man låter en femårig flicka ansvara för designen i ett äventyrsspel av typen peka & klicka, och dessutom låter henne delvis skriva och framföra alla dialoger? Ja, då får du ett helt underbart charmigt spel vid namn Sissy’s Magical Ponycorn Adventure! Allt i spelet är ritat av flickan, och hon har även rösten till protagonisten medan hennes pappa gör rösten till sura citroner och dryga dinosaurier. Spelet är webbläsarbaserat, och du speler det gratis på Untoldentertainment.com. Det tar ungefär sju minuter att klara, men du kommer le hela tiden och skratta minst en gång om du har ett hjärta. Dialogerna har nämligen en naiv och väldigt oskyldig humor, och är framförda med en sådan charm. Och det kommer från mig som verkligen inte ens gillar barn. Om du vill kan du dessutom donera en slant, som går till flickans utbildning. Om hennes pappa är smart löper han vidare med det här, för ett äventyrsspel av en 5-årig flicka är något jag gärna spelar mer av. Ta tiden att uppleva Sissy’s Magical Ponycorn Adventure! BETYG:  Känns dumt att betygsätta ett jättekort gratis webbrowserspel.