Jag är jättesvag för intressant och ovanligt berättande. Det förekommer i alla typer av medier men det är i spel som jag tycker mig se mest potential. Det är en typ av underhållning där vi är mer delaktiga än någonsin annars, där vi under bra förhållanden faktiskt bidrar och formar berättelsen själva. Mediet är fortfarande ungt och det finns fortfarande massvis med nya territorium som utvecklare kan utforska, något som gör att jag tycker tv-spel som hobby känns mer spännande än något annat.

Men där finns också en fin balansgång att vandra. För även om det är viktig att vi får känna oss delaktiga i det som händer, så börjar i alla fall jag tröttna på att spelkaraktärer i regel är väldigt slätstrukna och tomma, med baktanken att vi ska fylla i färgerna från oss själva. Jag börjar kortfattat bli trött på att spela som mig själv. Under större delen av ett år tog jag mig igenom Chrono Trigger till Super Nintendo. Och det var mycket jag älskade med det spelet, inte minst karaktärer som Magus eller Frog. Men Crono själv, den stumma hjälten, tröttnade jag snabbt på. Jag vet inte om det handlar om att han är en tonnårspojke med rött spretigt hår, som på någon timme går från att ligga i hans säng till att ge sig ut för att rädda världen, men vi klickade inte. Crono bleknade fort bredvid spelets övriga karaktärer, ändå kände jag mig manad att ha honom med i gruppen eftersom han ändå var spelets huvudperson. Men i efterhand känns han mer som ett verktyg, än en ”riktig” karaktär.

I andra änden av den ytterst personliga måttstocken hittar vi John Marston, huvudrollsinnehavaren i Red dead Redemption. Det har redan skrivits tillräckligt om detta spel egentligen, men i John finner jag äntligen en komplett karaktär, en man som redan har massvis av tungt bagage. Vi får äran att kontrollera John, ofta också fatta vissa beslut under resans gång, men även om beslutet fattas av mig så är reaktionerna i karaktären mer än trovärdiga. Rockstar har därtill den goda smaken att inte skriva oss på näsan, inte förklara allt in i minsta detalj utan lämnar vissa luckor, vissa för att fyllas senare och vissa för att förbli just en lucka. John håller vissa saker för sig själv – tänker tyst, och det gör han mer mänsklig än någon annan.

”Individer som tänker, utan att tänka högt”
Cole Phelps, L.A. Noire, överraskade många i sina aktioner under våren och många kritiska röster hördes över hur han verkade agera efter eget huvud, Kritiken grundades i att spelare inte upplevde att de var delaktiga i Coles agerande, att de fick bestämma för lite hur karaktären skulle hantera vissa situationer. Min frågeställning går ut på om det inte är exakt sådana här karaktärer som vi behöver? Karaktärer som redan har ett mål satt. Personer som agerar på ett visst sätt utåt, men sedan har en annan agenda som han eller hon håller för sig själv. Individer som tänker, utan att tänka högt.

Nu har jag endast nämnt nyare karaktärer i nyare spel, men det finns också goda exempel längre bak i tiden. Många gånger använder jag Playstation-eran som den tidpunkt då spelen växte upp och mognade, inte minst tack vare Final Fantasy 7. Cloud må vara tystlåten och platt till en början, men under den långa resan som spelet innebär så växer också karaktären in till en mer komplett och verklig personlighet. Man förstår tillslut Cloud, man kan relatera tills hans aktioner och hans agerande. Han är inte bara rätt person på fel plats, han tar ansvar och resonerar som både du och jag skulle göra, om än i en värld långt från våran verklighet.

Det finns otaligt många fler exempel, åt båda hållen, men det jag vill ha sagt är att jag är trött på platta och tomma karaktärer. Jag kräver numera mer än att personen i fråga är ”på fel plats vid fel tillfälle”, och jag förväntar mig mer personlighet än ett verktyg. Framtiden är spännande, men det gäller också att den utvecklas åt rätt håll och ska vi gå enbart efter försäljning ser det mörkt ut. Kunde du exempelvis relatera till Joseph Allen, James Ramirez eller Gary Sanderson?

Vilka de är? Spelbara karaktärer i Modern Warfare 2.