De nedladdningsbara titlarna är något som verkligen definierat denna generation. Titlar som Braid, Mega Man 9 och Limbo har enligt mig betytt mycket mer för spelbranschen än valfri förstapersonsskjutare. Men frågan är om vi inte passerat toppen nu. Precis som det övriga spelklimatet så ser årets upplaga av Summer of Arcade lite blekt ut. Samtidigt ska man ha i åtanke att de bästa av upplevelser ofta kommer när man minst anar det.

Insanely Twisted Shadow Planet är avkomman som uppstått efter att Limbo, Outland och PixelJunk Shooter haft oskyddat gruppsex. Åtminstone ur en rent visuell aspekt. Varje skärm ser fantastisk ut, med lika delar skarpa som mjuka färger och snygga effekter. Men något skaver. Hade spelet släppts för två år sedan hade jag prisat dess presentation upp till skyarna, men idag har jag svårt att bli överraskad. Visuellt är Insanely Twisted Shadow Planet som att lyssna på en samlingsplatta med ditt favoritband – fortfarande lika bra, men utan överraskningar och utropstecken,

För mig blir sedan själva spelandet en haltande historia. Inte för att spelet på något sätt är dåligt egentligen, utan för att jag konstant sitter och funderar på hur jag ska ta mig vidare. Spelet är uppbyggt som lika delar pussel som äventyrsspel och skillnaden mellan de två grundpelarna är väldigt distinkt. Att överleva i den nya världen är inga större bekymmer, svårare blir det när jag vill avancera. Det var länge sedan jag saknade en vägledande hand så mycket som här och de gånger spelet faktiskt försöker leda mig rätt via subtila små bilder och vinkningar, så blir det oftast bara värre. Jag flyger mest omkring i mitt paraply-liknande skepp och lösningen på problemen är allt som oftast att prova alla val tills man hittar rätt – ett fenomen  även känt som trial & error.

I sina bästa stunder förmedlar Insanely Twisted Shadow Planet en upplevelse jämförbart med Super Metroid. Känslan av ensamhet och isolation är tillsammans med den ändå övertygande presentationen spelets största behållning. Men med i mixen kastas också ingredienser som väger ned helhetsintrycket – ofta känns det nämligen som att Shadow Planet Productions varit osäkra på vilken upplevelse de vill förmedla till spelaren. Inspirationskällorna är tydliga, men genomförandet sjunger på för många melodier på en och samma gång. Än en gång så är det nödvändigtvis inte dåligt. Bara lagom bra.

Så jag suckar inte för att spelet är dåligt, inte heller endast för att jag har kört fast. Jag suckar mest för att jag kan se potential i ett spel som jag har hemskt svårt att förälska mig i.