Fånga en, leta i gräset, träna upp, fånga ett par till. Upprepa. Jag är återigen beroende av små söta monster. Även kända som Pokémons. Ja alltså, spelen då såklart. Alltid när jag börjar spela ett av Gameboy-spelen från serien så fastnar jag och kan spela i timtal. Just nu är det Pokémon FireRed som går varmt, en remake på Pokémon Red. En behaglig remake med tillagda funktioner som saknats och uppdaterad grafik och ljud.
Men nu när jag börjat spela igen, så har tankarna gått lite. Kan man bli för gammal för dessa spel och är det för ”töntigt”?
Nej, såklart inte. För att det är en riktigt bra spelserie. Men jag vill backa tillbaka till högstadiet. Jag var inte direkt den populäraste och därför blev mitt spelintresse desto viktigare. Ett tag spelade jag Pokémon Gold lite diskret, eftersom det kanske inte var det coolaste att göra och jag brydde mig för mycket då om vad andra tyckte. Men ett par stycken i klassen fick reda på det och började retas och skratta åt mig. Introsången från tv-serien sjöngs i min närhet och såklart blev jag irriterad. Ja, tv-serien, det var såklart det de kopplade Pokémon med. Inte spelen. Men det insåg jag inte då och skämdes, men trots det så fortsatte jag att spela, för spelen har en sådan kraftig dragningskraft att jag inte kunde sluta.
Men vad är det egentligen som tilltalar mig? Först och främst så är det mycket spel som ryms på en så liten kassett. I seriens början fanns det 150 Pokémon att fånga och sedan dess har det lagts till ett par hundra till. Man kan bli lite mätt av alla monster, men det finns mer att göra än att bara fånga och träna upp dom. Det finns såklart mainstoryn, men även en hel värld att utforska för gömda föremål och platser. Detta gör att spelaren har en bra stund spelande framför sig och tack vare alla Pokémon gör det att man kan spela en runda till och prova en annan uppställning.
Uppbyggnad av ditt lag är också väldigt viktigt, att utforma rätt och det blir inte lättare av att man kan endast ha 6 stycken i laget. Man måste tänka på vad som kontrar vad och vilka som passar in. Man kan förstås byta när man vill och forma laget beroende på vad man möter, men brukar inte vara nödvändigt. Allt detta gör Pokemon till ett väldigt bra RPG-spel med betydligt mer djup än vad folk verkar tro och detta gör det till en riktigt trevlig upplevelse, varje gång.
En annan sak är att spelen leder till mycket diskussioner kring dess värld. För inte så länge sedan satt jag och en kompis långt in på sommarnatten och spelade och diskuterade om allt från olika uppställningar till var man kan finna vissa Pokémon. Utan att känna oss det minsta töntiga. Det var bara två killar och en värld de trivdes i. En värld som fått fel syn på sig tack vare en alltför ostig tv-serie. Det är i alla fall vad jag tror. Men vem bryr sig egentligen? Jag är hellre en tönt i andras ögon och spelar ett bra spel, än att bry mig om vad andra tycker.
Till dig som fortfarande inte är övertygad än och inte spelat; glöm den ostiga tv-serien och prova på spelen istället. Gärna de första eller nyversionerna. För det är en serie man inte bör missa, hur gammal man än är. Och till er som skrattade åt mig back in the day. Skrattar bäst som skrattar sist. För ni förstod inte och missade en riktigt bra upplevelse. Jag är en tönt som spelar Pokémon och jag tänker fånga alla.
Deal with it.
Pokémon. <3 Nu när jag snart är 27 känner jag också att jag borde vara för gammal för det. Men det kommer aldrig hända, och jag tänker fortfarande sitta på tunnelbanan och spela och skita i vad någon kanske tycker om det. :p Nu när Pokémon Black/White släpptes har jag mer kul med monstren än jag haft sedan jag spelade Blue.
Och jag blir lika irriterad varje gång någon tror att spelen är baserade på tv-serien.
Pokémonspelen är enligt mig några av de bästa RPG-spel som gjorts. Det inser vem som helst som kan se förbi franchiset och allt det gulliga. De är helt enkelt sjukt beroendeframkallande och genialt designade.
Jag vill knappt veta hur många av mina skolktimmar på gymnasiet som var pga Pokémon Guld…
Satt precis och spelade White version innan jag läste detta. Jag har spelat spelen sen red version, och det är även för mig en chock att människor tror att spelen baseras på tv-serien. Det roliga är att tv-serien alltid får nya avsnitt baserade på spelens världar. Jag gör mitt bästa för att lära mina barn detta, men med ungar på barnens skola som hela tiden säger sig veta bättre så är det inte så lätt.
Håller även med er andra. Under den barnsliga ytan så döljer sig ett komplext spelsystem son de flesta borde pröva innan de avfärdar det som ett barnspel. Jag bara undrar. Hur många små barn förstår allting i ett pokemonspel, både när det gäller engelskan och strategierna i spelet?
Håller med om allt! Det har nog inte gått ett år sedan jag var sex år och fick mitt första Pokémon-spel, utan att jag klarat minst ett av spelen. Helt underbara.
Jag måste dock säga att det var något som saknades under min genomspelning av Black. Andra som spelade. Alla tidigare generationer av Pokémon-spel har det varit ett antal vänner som också spelat spelen, och då blir det genast mycket roligare. Väldigt synd att så många i min vänskara skulle ”växa ifrån” Pokémon, särskilt med tanke på att jag vet att de allra flesta av dem älskar spelen. :/
Åh. Pokémon Blue var ett av de första spelen som verkligen drog in mig i spelvärlden, som bevisade att spel kan vara kul. Jag hade fram till dess att jag spelade det på min gamla GB mest fnyst åt de flesta spelen jag testat på min bästa väns NES och SNES (detta var dock innan jag kom i kontakt med åsm Donkey Kong Country).
Jag blev retad som fasen när jag satt på rasterna i skolan och spelade Pokémon Blue, och senare Pokémon Silver (som länge var min favvodel).
Klart man inte kan bli för gammal för Pokémon. Tänk hur mycket djup de här spelen har. IVs, EVs… vet ”kidsen” ens vad det står för, vad de sakerna gör? Skulle inte tro det. 😀 Samtidigt är de enkla också i och med att man inte behöver bry sig ett dugg om tex IVs och EVs om man inte vill. Helt enkelt spel för folk i alla åldrar och med helt olika spelstilar.
Nog med svamlande!
Jättekul att läsa ditt inlägg! Blir glad varje gång jag stöter på ett riktigt Pokémonfan.
Oj, vilken lättnad att se att man inte är ensam om att gilla Pokémon-universumet och med dessutom ganska lika bakgrund till det!
Har tidigare bara spelat Pokémon Blå, men jävlar vad det har spelats. Detta inlägg gav mig åter suget. Hittade Silver och Blå till Gameboy på blocket för 50 riksdaler styck, nu ska det spelas!
Åh, vad jag känner igen mig. Har spelat sen jag gick i låg/mellanstadiet och jo, har fått höra diverse introsånger och att man var ett och annat(speciellt högre upp i skolåren) men har alltid fortsatt. Har dock inte kvar alla jag har haft, men de jag har går varma i konsolerna.
Men de som är retliga på oss har nog antagligen bara sett serien och tror att spel=/=tv-serie och de tyckte den är barnslig så då skulle spelen också vara det. Knappast, de är djupare än så.
Som tidigare nämnt, tror knappast de som bara tittar på TV:n vet hur man EV/IV tränar dem 😉
Bra skrivet också!
Jättekul att se fler som har exakt samma uppfattning av fenomenet som än själv! Bra text med andra ord 😉