”I might have laughed, if I had remembered how.”
– Max Payne

 

Just nu befinner jag mig i lite av en svacka. Jag vet inte om det beror på en undernärd social tillvaro eller om jag bara jobbat för mycket under senaste peioden, men en cynism har smugit sig på och greppat tag i mig. Filmer är dumt regisserade. Musiken låter skit. Och spelen är tråkiga.

Detta är en aspekt som gärna lämnas utanför ekvationen när det kommer till själva bedömningen av spel – var recensenten själv befinner sig emotionellt. Det är väl troligtvis också anledningen till varför spel så ofta bedöms på samma sätt som en tvättmaskin, vi behöver något att falla tillbaka på när inspirationen inte finns där, något som vi kan använda oss av istället för oss själva.

Under mina sena tonår var jag av åsikten att tv-spel inte var något för mig. Visst spelades det en del Tekken och årgångs-NHL när kompisar hälsade på, men mer än så var det inte. Spel var töntiga och tråkiga och detta hade jag vuxit ifrån.

Sen kom Max Payne.

En balett av våld. Ett spel som egentligen var lite för coolt för att vara bara ett spel. Så fort jag såg spelet på min kompis dator insåg jag att det var något som jag själv också var tvungen att prova på, Kort därefter hade mitt spelintresse åter väckts till liv och jag var tillbaka på banan igen. I efterhand kan jag enkelt se hur jag gärna hyllar spelet lite extra, just för att det var min väg ut från gropen.

Ibland funderar jag om det verkligen är så bra för mig att alltid begrava mig i omöjligt stora högar av spel. Min vardag är fylld till bredden av måsten och känslan av att ha gapat efter för mycket är påtaglig. Ofta lyckas jag finta mig ur de hörn jag alltid målar in mig själv i, men ibland undrar jag om det påverkar mitt spelintresse till det negativa. Får jag tillräckligt med utrymme för reflektion? Hinner jag andas mellan spelen? En fråga som jag för nu måste lämna obesvarad.

Jag ser ändå fram emot hösten. Jag längtar efter Batman och Nathan Drake och är faktiskt också väldigt nyfiken på vem som kommer gå vinnande ur striden mellan Modern Warfare 3 och Battlefield 3. Men det räcker inte. Det jag behöver nu är något som jag inte än kan se, en överraskning som tar mig med storm och inte släpper greppet. Som påminner mig om varför jag älskar tv-spel.

För just nu känns det mesta tråkigt.