Väl ombord på Svamprikets skuta har jag också kommit till insikten att jag befinner mig i Nintendo-land. Både Tommy och Ludde är minst sagt tydliga om vilket spelhus de föredrar och faktum är att även jag spelat en hel del Nintendo under denna generation. Och det är detta jag kommer fokusera på nu.

Topp 10: Nintendo Wii – Del 1

Det jag kommer lista här är helt enkelt de bästa spelupplevelserna jag har haft på Nintendo Wii, en maskin som snart får sin ersättare och därmed tyckte jag det var på sin plats med en summering. Denna söndag presenteras plats 10-6 och nästkommande söndag får ni resten av positionerna. Håll till godo!

10. Super Paper Mario

Helt grön, helt ovetande gav jag mig i kast med den senaste delen i Paper Mario-serien när det släpptes. Faktum var att jag köpte mitt Wii i modifierat, begagnat skick, vilket innebar att jag kunde spela import-spel på maskinen. Detta, i sin tur, innebar att jag importerade och spelade Super Paper Mario långt före det kom ut i Europa. Det skillde nämligen mer än fem månader mellan releasen i USA och Europa och jag, som ovetande såg detta som ”ett vanligt” Mario-spel ville inte vänta riktigt så länge.

Det var först i efterhand som jag insåg att Paper Mario var sin egen serie med sin egna stil. Men det gjorde inte så mycket, för även om de milslånga dialogerna och den alltför invecklande historien störde mig så fanns det en finess, en känsla för humor som jag direkt fastnade för. Ju länge in jag kom, desto bättre blev det, och när Bowser sedan anslöt sig till mitt party var förälskelsen total. Spelmekaniskt var det en perfekt lagom mängd RPG-mekanik för att jag skulle förstå vad allt innebar – Då jag vid den stunden knappt rört ett rollspel tidigare. Det blev en lång resa som jag klarade av helt själv och en enorm tillfredsställelse sköljde över mig när jag tillslut klarade spelet.

I efterhand har jag också spelat de övriga delarna i serien och kan enkelt se att man gick lite väl långt utanför ramarna i denna installation, att det inte är det starkaste kortet i serien. Men för mig är det ett otroligt varmt minne och det räcker långt – tillräckligt långt för att jag ska sura över att serien inte fått en uppföljare på samma konsol.

9. Punch out!

Punch Out! till NES var ett spel jag aldrig själv ägde, men konstant spelade. Varje gång kröp jag närmare slutet, närmare slutbossarnas slutboss, närmare Mike. När jag nådde dit fick jag dock möta min överman och det spelade ingen roll hur många gånger jag försökte, ”Iron-Mike” var helt enkelt för snabb, för stark för mig i mina unga år.

När jag flertalet år senare fick höra att en nyversion skulle släppas till Wii blev jag alldeles till mig. Jag hoppades på revansch, jag hörde Rockys tränings-melodi spelas i huvudet, jag övertygade mig själv om att jag nu var tillräckligt erfaren, tillräckligt mogen, för att stå upp mot de furiösa kombinationer som Mike slängde mot mig. Besvikelsen var med det total när det stod klart att Mike inte fanns med i spelet. Alls. Istället hade Mr. Sandman intagit hans roll som stor och stark slutboss. Även om han också bjöd upp till en rätt utmanande fight så var det inte jämförbart med den utmaning som Mike erbjöd mig på NES.

Men det finns dock väldigt många positiva saker att säga om Punch Out till Wii. Först och främst är det enastående att en spelmekanik och en kontrolluppsättning kan fungera lika bra på två spel som har 18 år mellan sig. Men faktum är att man ibland inte behöver mer. Punch Out till Wii är ett ypperligt bevis på att mindre ibland ger mer.

8. Okami

Ett spel som jag först upplevde på Playstation 2 var precis lika bra på Nintendo Wii. Jag hade inga problem med att måla på Playstation 2 så jag tyckte inte att Wii-versionen var den uppgradering som så många pratade om. Men jag hyrde endast Okami till PS2, jag ägde det till Nintendo Wii och fick därmed tid och utrymme att riktigt låta den fantastiska estetiken sjunka in när jag kunde spela spelet när jag kände för det. Det var också först då som jag förstod det geniala i spelets mekanik, som på flera punkter överträffade senare spel i Zelda-serien.

Det pågår en ständig debatt huruvida spel kan ses som finkultur, som konst, eller inte. Det är svårt att hitta ett bättre exemplar på en upplevelse i finkultur-form än just Okami. Det handlar inte bara om den grafiska stilen, där varje bildruta kan ses som en tavla. Det finns något under det. Ett budskap, en känsla av ansvar och mod. En känsla större än dig, mig och spelet i sig.

Jag känner mig nästan skyldig till otrohet i nuläget, då det är år sedan jag spelade Okami sist. Tiden går och spel fortsätter ramla in, men jag vägrar att glömma Okami och den fantastiska upplevelse som spelet innebar. Det var på Playstation 2 som jag först blev förälskad i Okami, men på Nintendo Wii blev min kärlek total och jag tenderar att aldrig bryta denna förlovning.

7. Gamecube-spelen

Eftersom jag aldrig ägde en Gamecube så blev mitt Nintendo Wii ett tillfälle att komma ikapp. Visst var det drygt att jag fick inhandla både kontroller och minneskort för att kunna utnyttja funktionen – och de flesta av spelen som är värda att lägga tid på hade jag redan spelat på mitt Playstation 2. Men en stor anledning till att jag investerade i denna konsol trots att jag egentligen inte hade råd var att jag sedan Super Nintendos glansdagar ignorerat Nintendos konsoler, något som det nu skulle bli ändring på då jag genom bakåtkompabiliteten slog två flugor i en smäll.

Metroid: Prime. Paper Mario: The Thousand-Year Door, Super Smash Bros. Melee och en hel del Mario Party gick väldigt varmt under en intensiv period och även om det exklusiva utbudet var rätt tunt för Gamecuben i sig så var dessa spel ett mycket fint komplement när skittitlarna till Wii började regna. Det var också i och med dessa spel som jag kom i kontakt med en av mina favoritkontrollers; Wavebirden.

Så tack vare mitt Nintendo Wii behövde jag inte längre känna sådan ångest över att missa flera underhållande kvalitativa titlar. Ett av mina finaste spelminnen är när jag över en helg bjöd över några vänner, varpå en av dem tog med sig en hel hög med Gamecube-spel som vi sedan nötte oss igenom under varje vaken minut. Vissa höll högre klass än andra, men ni vet lika väl som jag att det inte alltid är allt. Har man rätt sällskap kan i stort sett vilken titel som helst bli ett varmt minne.

6. No More Heroes

Det Nintendo Wii som spelkonsol fått allra mest kritik för är bristen på kvalitativa tredjeparts-titlar. Inom sina egna väggar har man alltid haft mest kompetens, men under N64-peioden tappade Nintendo mycket momentum hos utomstående utvecklare. Detta blev ett problem även under Gamecube-eran och eländet fortsatte sedan in på nuvarande generation. Även om vissa utvecklare försökte skapa originella titlar med den unika kontrolluppsättningen så blev det mesta ändå skit i slutändan.

Något som dock ligger mig väldigt varmt om hjärtat är No more Heroes från 2008, som för mig slog ner som en bomb. Spelet hade allt jag eftersökt i det aktuella spelutbudet; attityd, stil och ren och skär spelglädje. Snabbkäftade Travis Touchdown föll mig helt i smaken och spelets upplägg pendlande konstant mellan briljant och absurt – men var alltid underhållande.

Och en sak blev väldigt tydligt för mig när jag nu i år testade Heroe’s Paradise till Ps3; detta spel behöver verkligen inte målas om eller skalas upp. En stor del av anledningen till att det kändes så bra att spela No More Heroes var för att man då var duktigt undernärd på häftiga spelupplevelser på samma maskin. Med det sagt så har Heroe’s Paradise fortfarande sitt existensberättigande. Men köp det inte för bonusmaterialet eller uppvriden HD-grafik. Köp det för det fantastiska spel som det fortfarande idag är.

—

Där lämnar jag er för nu, så återkommer jag nästa söndag för resterande positioner i denna lista. Lämna gärna en kommentar och berätta vilka upplevelser du haft med den lilla vita.