Ett av de främsta problemen som Sonys bärbara trotjänare har haft har varit dess spelutbud. Inte för att det har varit direkt dåligt, utan för att spelen helt enkelt inte gjort sig vidare bra i bärbar form. Jag personligen gillar inte bärbart över huvudtaget. Visst gick det an med lite Tetris på Gameboy, men generellt vill jag ha min upplevelse stillasittande och stationär. Och den mest påträngande känslan jag haft när jag spelat på min PSP är att jag hellre hade spelat med en riktig kontroll, på en riktig tv. Så även med God of War: Chains of Olympus, som var det första spelet jag spelade efter ha vunnit min PSP. Jag hade verkligen jättekul med spelet, blev likt resten av världen förstummad över hur mycket Ready at Dawn hade lyckats klämma in på den lilla UMD-skivan. Men det var inte en bärbar upplevelse och när jag nu spelar det igen, fast denna gång på mitt Playstation 3 känns det verkligen som att spelet får sträcka ut sig till den fullskaliga, överepiska upplevelse som det faktiskt är. Kratos har hittat hem igen, och jag välkomnar honom med öppna armar.

”Det samlingen gör allra bäst är att vara just God of War”
Och det är svårt att göra något annat när spelen är så bra. Visst syns det både här och där att spelen från början var tänkta till en betydligt mindre skärm än min vardagsrums-tv, och de absurt frekventa sparpunkterna ligger kvar som bevis för att spelen till en början befann sig på en maskin med rätt dålig batteri-tid. Lyckligtvis kan man ignorera dem och istället fokusera på själva spelandet. För det är bra. Riktigt bra. Faktum är att några av spelseriens höjdpunkter återfinns i dessa två spel. Jag ska inte börja ranka vilket som är bättre än det andra, men det man utan tvekan kan deklarera är att dessa två spel minst sagt lever upp till seriens rykte. Det samlingen gör allra bäst är att vara just God of War. Ni kan säkert upplägget vid det här laget; Samla röda orbs, uppgradera dina vapen, brutalisera dina fiender och svara argt på varje uppmaning från berg Olympus. Det är som alltid övermäktigt men lättillgängligt, onödigt episkt men extremt tilltalande. Kratos är som alltid lika ursinnig som en nystucken Ferdinand men det är faktiskt intressanta berättelser som samlingen förtäljer när han väl håller käft. Visste ni exempelvis att det är via Kratos hand som Atlantis sjunker? Inte jag heller.

Under förra veckan satt jag och spelade HD-utgåvan av Shadow of the Colussus. Ett spel som hamnar väldigt högt upp på min personliga topplista. Och om jag ska försöka påvisa för utomstående människor hur spel kan ses som både konst och finkultur så är det garanterat ett av mina starkaste kort i mitt argument. Men under spelandets gång hörde jag hur det rasslade till från hallen, och nedanför mitt brevinkast låg God of War-samlingen. Även fast jag var mitt uppe i en episk strid med en enorm koloss till vackert orkestrerad musik så funderade jag inte mer än några sekunder innan jag plockade ut spelet till förmån för den gudaslaktande Spartanen. Inte för att jag på något sätt hade tråkigt med det tidigare spelet.

Men ibland är det skönt att bara slakta. Och ingen gör det bättre än Kratos.