Jag har precis fått lägga band på mig själv. Jag hatar nämligen att förlora och förlorat har jag gjort en hel del i NHL 12, vilket innebar att det mestadels var fula ord som ville tränga sig fram i mitt medvetande när denna text skulle skrivas. Jag fick ta ett varv runt huset, käka lite glass och spöa upp Hwoarang ett par gånger i Tekken 5 innan jag ansåg mig vara sansad nog. Varför det blivit såhär finns det egentligen många svar på, men främst är det ren dumdristighet, och en övertro att år av erfarenhet faktiskt ska ha gett avtryck.

Jag har bytt svårighetsgrad från Proffs till Superstar. Till en början går det rätt bra att hantera förlusterna. Jag minns tillbaka på hösten 2004 då jag gick från Rookie till Proffs. Ett rejält hopp som innebar många rödsprängda knogar och fula ord. Men ju mer jag spelade, desto jämnare blev det. Efter en knackig inledning på säsongen så kunde också mitt Detroit Red Wings ta sig till slutspel och nå semifinal, innan Peter Forsbergs Colorado satte käppar i hjulet för vår framfart.

Så i år försöker jag igen. Proffs har helt enkelt blivit för enkelt nu, även om jag upplever det något svårare att göra mål i årets upplaga. Men svårighetsgraden Superstar är en helt annan historia. Visst går det an om du spelar med stjärnspäckade lag som ger dig som spelare mycket gratis, men jag gillar att slå från underläge. Och hjärtat sjunger på Brynäs IFs melodi. Så en ny säsong inleds minst lika knackigt som den för några år sedan. Passningarna når inte fram, skotten missar buren och inte en jävel i laget kan tackla eller bryta passningsbanor. Ändå lyckas jag hålla mig med i matcherna hyfsat, får förlita mig på hederlig grishockey för att ha någon chans och en del puckar ramlar faktiskt också in.

Men det är också här som mitt temperament börjar ruskas om. För även om jag enligt mig själv har kontroll på en match så lyckas mina motståndare ändå få in pucken, ur alla möjliga helt vansinniga situationer. Skott från blå, stolpe stolpe stolpe in. Passning från förlängd mållinje, via målvaktens skridsko och in. Min paranoia börjar snurra på högvarv och jag sitter snart med en övertygelse om att det endast är ettorna och nollorna bakom den skimrande ytan som styr. Spelets motor bryr sig inte om hur den ska snygga till statistiken, den ser bara hur bra eller dåligt ett lag anses vara.

”Jag sitter i min soffa och kokar över”
Visst är jag, Brynäshjärtat till trots också medveten om att Djurgården har ett bättre lag på papperet. Men det innebär ju inte att de ska kunna göra två mål på fyra, väldigt mediokra skott. Så jag sitter i min soffa och kokar över, övertygad om att spelets motor styr alldeles för mycket utan att jag kan påverka det över huvud taget. För Djurgården kan ju omöjligt förlora mot Brynäs. Nej nej..

Parallellt kör jag också en ny säsong i Be a Pro-läget, som denna gång kan inledas från CHL-ligorna. Här går det också bättre än så länge, troligtvis för att i stort sett alla spelare är lika (o)begåvade. Men av själva spelläget är jag inte vidare imponerad – mycket för att det är svårt att se hur årets uppdateringar, som dessutom är få i antalet, tillför något till spelet. En del är förändrat, väldigt lite, om än något, är förbättrat.

Årets största dragplåster annars anses väl vara den grupp hockeylegender som finns spelbara. Wayne Gretzky och Mario Lemieux delar kedja i legend-laget, som i första-femman också ser ut som ett legendariskt lag. Men vad fan ginger-systrarna Sedin gör i samma lag har jag hemskt svårt att förstå, inte minst när laget saknar solklara alternativ som Paul Coffey, Eric Lindros, Pavel Bure eller Alexander Mogilny. En del av legenderna kan man också spela som i Be a Legend-läget. Tyvärr är detta i stort sett samma sak som Be a Pro-läget fast utan rekryterings-processen. Och med det så har man också missat i stort sett all potential som denna idé hade. Hade man istället valt att fokusera på varje legends historia och kanske erbjudit att få spela som denne under karriärs avgörande skeden så hade jag varit mer än nöjd. Nu känns det istället väldigt påklistrat och onödigt.

Frågan som de allra flesta vill ha svar på i en recension av EA Sports årgångsspel är om de nyheter som finns rättfärdigar ett nytt inköp, även med fjolårets exemplar i hand. Mitt svar i detta fall är ett solklart nej. Faktum är att EA Sports spelserier börjar likna hur bilindustrin arbetar. En ny modell ska ut varje år, trots att förändringarna är minimala och oftast helt obetydliga. Och som konsument köper man ju knappast en ny bil varje år, eller hur?