Sedan urminnes tider, eller snarare sedan människan fick för sig att monogami är den ultimata mallen för en kärleksrelation, har otrohet fascinerat oss. Otrohetens förbjudna spänning och svartsjukans okontrollerbara kraft är teman som berörs redan i den grekiska mytologin och fortsätter att porträtteras på diverse djupgående plan i kulturformer än idag. Förutom i spelmediet – såklart.
Men kanske är det dags för en omvälvning? Catherine är nämligen det första spelet som på ett elegant och skickligt vis berättar ett fängslande kärleks- och otrohetsdrama.
Protagonisten Vincent är en vardaglig ung kontorsarbetare utan några högre livsambitioner än att dricka öl med polarna och leva ett stilla, kravlöst liv Han befinner sig i en trivsam fas av total självständighet från både föräldrar och fru. Ett liv som snabbt får sig en törn när hans flickvän Katherine McBride insinuerar på att tiden är kommen för just giftermålet. Det är när han ensam samma kväll sitter på stammishaket med en öl i handen i hopp om att samla tankarna som Catherine uppenbarar sig; en blond ung kvinna som med sin koketta Gyaru-stil och mystiska personlighet lika gärna skulle kunna vara en projektion av Vincents idealkvinna. Hon är med andra ord den farliga lockelsen som Vincent inte alls behöver i sitt liv just nu.
Hon slår sig ner bredvid honom och skärmen mörknar. När han vaknar upp i sitt rum ligger hon bredvid honom. Samtidigt som kaoset tar överhand i Vincents liv börjar han drabbas av nedbrytande mardrömmar där han tvingas klättra upp för skyhöga torn och bli jagad av sina innersta rädslor.
Spelmomenten i Catherine kan beskrivas som en blandning mellan pusselspel och dejtingsimulator. Under nätterna ska du i Vincents mardrömmar klättra upp för torn genom att flytta på block, och under dagen socialiserar du främst med människorna i stammishaket. Det ger, trots det kompromisslösa upplägget, en snygg ram för berättandet. Pusselmomenten som dominerar gameplayet är dock långt ifrån Catherines bästa stunder och lär vara det som kommer avskräcka och förblinda mest folk från dess sanna kvalitéer.
Det märks att det här är en studio som inte anpassat sig till västvärldens publikförväntningar vilket japanska spelhus alltför ofta gör. Det faktum att man vågat skapa ett spel där upplevelsen huvudsakligen bygger på karaktärsinteraktion, dialog och livsöden säger väldigt mycket om Atlus mod. Allt detta framförs med en imponerande finkänslighet.
Catherine tar upp teman som känsliga föräldrarelationer, skuld, otillräcklighet, svek och andra allvarliga ämnen som spel sällan vågar beröra, på ett subtilt sätt som ger alla karaktärer ett djup. Att du dessutom som spelare i vissa fall kan hjälpa de trasiga själarna i din omgivning, ibland maktlöst behöva agera åskådare medan de går under – och i andra fall agera förgörare – förstärker din roll och ditt känslomässiga engagemang för dem. Resultatet blir en värld och en karaktär som känns genuint mänsklig. Och vem vet, kanske lär du dig saker om dig själv på vägen. Catherine lyckas med detta utan att hamna i en kategorifälla. Spelet skiftar ständigt mellan skruvad humor, obehaglig skräck och djupt allvar utan att någonsin kännas krystat.
Catherine är inte bara spel, utan kultur när det är som bäst. Det roar, berör, engagerar och framför allt får dig att reflektera. Och där någonstans inser man att Catherine bryter mot flera barriärer där mediet tidigare ansetts vara ’’bra för ett spel’’ och istället övergår till ’’bra på riktigt’. Ironiskt nog var en kärlekshistoria allt som krävdes.
Text av Aldo Sartori
 |
En journaliststuderande spelnörd, en stolt kattägare samt före detta redaktör på Gameplayer.se. Tycker om att predika för obildade människor om spelmediets möjligheter och kasta bajs på de som inte förstår mig. |
Trist att det inte kom några kommentarer på en så bra text. Tyvärr verkar det ju som att man måste vara lite kontroversiell för att få kommentarer numera.
Själv är jag jättepepp på Catherine och kommer nog sätta tänderna i det när jag får lite tid över i höst; vilket tyvärr blir svårt med allt vad Batman, Gears 3 och Uncharted 3 heter.
Allt som berör saker som vi sedan barnsben får veta är ”fel”, ”osunt” eller ”dumt” innebär en viss lockelse för oss. Av någon konstig anledning är vårat psyke så att om vi hör att det inte är bra att göra en sak vill vi nästan genast pröva.
I fallet med Vincent så känns det som att han är osäker på hur han borde reagera då Catherine stormar in i hans liv. Full och osäker slänger sig en yngre tjej rakt i hans armar och förför honom. Jag vet inte hur verkliga människors reaktion på det hela skulle bli. Men jag kan tänka mig att om någon visar intresse i en så kommer man att göra sitt bästa för att vara tillmötesgående, oavsett om man har fast sällskap eller ej.
Catherine som spel bygger sedan på hur Vincent reagerar på det han gjort. Genom valen vi gör förändrar vi korta segment av hur han ser på händelsen och styr honom mot olika tankebanor.
Jag högaktar Atlus för att de vågade. Efter att ha spelat ett antal Persona spel där tankebanorna går långt över vad andra spel vanligen gör släpper detta. Ett spel som endast fokuserar på en relation och det triangeldrama som uppstår då Vincent blir utsatt för en förföriska.
Riktigt bra text detta!!
Låter väldigt bra, jag ska faktiskt testa spelet enbart pga denna recension! Det du.