Flygplansspel och Ludde! Inte en kombination som man har sett ofta under mina år som spelare. Senast jag hårdkörde ett flygspel var väl någonstans kring 1990 då jag spelade en hel del Afterburner II på mitt Mega Drive. Men nu, hösten 2011 är det då dags igen!

Spelet som det handlar om är Ace Combat: Assault Horizion. Ett spel som kan beskrivas som ett Modern Warfare, fast luftburet. Det märks tydligt att utvecklarna har sneglat åt Infinity Wards håll när de suttit och spånat fram upplägget i detta spel. Intensiva actionsekvenser varvas med storydrivna cutscenes, där du får reda på varför du ska ut och flyga ännu en gång. Kortfattat går historien ut på att ett gäng ryska terrorister har utvecklat ett nytt sorts massförstörelsevapen, och det är upp till dig som hårdnackad amerikansk stridspilot att sätta käppar i hjulen för dem. Antar att du – precis som mig känner att detta upplägg känns nytt och fräscht?

”Ska jag fortsätta att följa mitt mål och chansa att jag hinner plocka ner honom innan jag själv blir nerplockad?”
Men om vi lägger berättelsen åt sidan och fokuserar på spelbarheten hittar vi ett intensivt och underhållande actionspel. Det är förbannat kul att flyga omkring över Miami och jaga ryssar. Och jaga, det kommer du få göra. Här kommer du inte undan med att plocka ner dina motståndare på avstånd. För att lyckas måste du komma nära inpå din fiende. Väldigt nära, vilket gör det hela mer intressant. Skulle det gå att skjuta ner alla så fort de syns som en liten prick på himmelen skulle det inte alls vara lika roligt. Med detta upplägg blir det en spännande jakt i båda riktningarna. För det samma gäller för fienderna. De måste också komma nära dig. Känslan av att ligga tätt inpå ett fiendeflyg, samtidgt som man hör varningssignalen att fienden närmar sig, är häftig. Ska jag fortsätta att följa mitt mål och chansa att jag hinner plocka ner honom innan jag själv blir nerplockad? Extra roligt blir det när du flyger ett JAS-plan eftersom varningarna ropas ut på svenska. Första gången jag hörde ”Högre, högre, högre!” kunde jag inte låta bli att dra på smilbanden.

Förutom att Ace Combat är underhållande, så ska det också få ett plus i kanten för sin variation. I ärlighetens namn skulle det nog bli enformigt ganska snabbt om det bara skulle handla om dogfights. Men i Ace Combat får du även flyga helikopter, då uppdragen oftast går ut på att försvara marktrupper mot inkommande anfall. Du får även flyga bombplan där timingen är allt. Sen finns det även renodlade FPS-sekvenser, där du tar på dig rollen som en helikopterskytt och ditt enda mål är att radera alla fiender i ditt synfält – självklart utan att råka peppra ihjäl dina allierade. Även själva flygplansdelen av spelet är varierande, där du ibland måste se till att ge dina trupper på markstöd genom att ta ut specifika fiendemål som utgör ett hot mot ert uppdrag. Till en början verkade dessa uppdrag omöjliga att klara av, men genom att ändra synfält, från att ha kameran bakom flygplanet och istället gå in i cockpitvy blev det hela mycket enklare. Jag får en känsla av att det även är så utvecklarna vill att man ska spela spelet. För genom att sitta i cockpit, när du ska anfalla mål på marken, får du en helt annan blick för vad som ska bombas eller inte.

Ace Combat: Assault Horizon är ett sådant spel jag aldrig skulle ha spelat, om jag inte hade fått i uppgift att recensera det. När det nu är avklarat och texten är färdig, kan jag bara konstatera att det har varit en rätt så kul flygtur som jag är glad över att få ha tagit del av.

Fotnot: Är du en person som tycker det är intressant med queer readings, så är Ace Combat: Assault Horizon verkligen ett spel du bör kolla upp. Jag vill inte göra det i min text, med risk för att spoila, men det är sen gammalt att det är något speciellt med amerikanska stridspiloter.