Hej. Hur mår ni? Har ni spelat något bra på sistone? Batman: Arkham City, kanske? Förmodligen lite Battlefield 3. Eller varför inte Rage? Jag har hört att Forza 4 ska vara riktigt bra. Själv har jag inte spelat Batman: Arkham City. Jag har nämligen varit tvungen att spendera tid med Dead Rising 2: Off The Record. Dead Rising 2 är inte bara det sämsta jag spelade förra året, utan även det sämsta jag spelat hela den här generationen. Därför tyckte Ludde det skulle vara jätteskoj om jag dessutom recenserade Dead Rising: Off The Record, som i stort sett är exakt samma spel igen. Ha. Ha. Ha. Det är så typiskt Capcom att dra något sånt här, och efter att ha tillbringat så många timmar med spelet som min fysiska smärttröskel tillåter ser jag absolut inget skäl för ägare av Dead Rising 2 att betala ytterligare 300kr för att spela nästan exakt samma sak igen, fast med Frank West och en kamera.
Den som vill veta vad jag tycker om Dead Rising 2: Off The Record kan lika gärna läsa min recension av Dead Rising 2. Lägg sedan till det faktum att Capcom inte har fixat en enda av spelet brister. Redan i spelets första scen möts jag av huvudvärksframkallande dålig bilduppdatering, medan kontrollen lyckas vara till och med trögare än jag minns dem. Handlingen är om möjligt ännu mer krystad och påtvingad än förut, och den här gången finns det inte ens en liten dotter att försöka låtsas att man bryr sig om. Det är så löjligt att ens försöka fästa en story vid ett sånt här spel, speciellt när det är så uselt utfört. Bara några minuter in har jag redan himlat med ögonen åt minst fyra närbilder på rumpor, pinsamma sexuella anspelningar och på gränsen till förolämpande stereotypa skildringar av svarta personer.
Precis som Dead Rising 2 har Off The Records uppdrag riktigt dåligt tempo (eftersom det är samma jävla spel). Efter mitt första uppdrag tvingas jag att slå ihjäl tid innan nästa uppdrag automatiskt aktiveras. Några uppdrag in slutar det med att jag helt enkelt lägger handkontrollen på bordet och låter tiden ticka iväg medan Frank West står på den punkt som uppdragspilen helt slumpmässigt säger åt honom att ställa sig vid. Uppdragets kvarvarande tid tickar ner till noll, och nästa uppdrag introduceras äntligen i form av en cutscene. Kanske finns det ett sätt att avsluta uppdraget så att nästa kan ta vid, men det var inget jag blev informerad om. Efter ett par timmars spelande börjar jag få en knut i magen av frustration och tristess. Jag klarar inte av Dead Rising 2. Jag mår fysiskt och mentalt dåligt av det. Sedan går jag vilse på grund av att pilen av någon anledning försvunnit samt att kartan är en katastrof, och dör.
Det lägger sig ett lager av hopplöshet och förtvivlan i bröstkorgen på mig när jag misslyckas med att eskortera en av de datorstyrda idioterna, och inser att jag måste genomgå det monotona lidanet igen. Det här borde inte ses som en regelrätt recension, utan mer en förklaring till varför jag gav upp och varför jag aldrig någonsin tänker röra spelet igen. Även om Off The Record i ärlighetens namn då och då känns aning mer putsat rent tekniskt, så är Dead Rising 2: Off The Record fortfarande en långtråkig, enformig, seg och outhärdligt frustrerande upplevelse. Det är alldeles för lite nytt, och allt det gamla har exakt samma brister som förut.
