Jag minns fortfarande hur häftigt det var att spela Gran Turismo för första gången. 1998 var karriärsläget som Sonys storsäljare erbjöd helt enormt nyskapande och banbrytande. Att verkligen börja på noll och sakta sakta arbeta sig uppåt till mer exklusiva exotiska bilar och med en större och större budget var både tilltalande och beroendeframkallande. Det fungerar fortfarande idag.
Med handen på hjärtat så har inte systemet ändrats eller förbättrats nämnvärt i fjolårets Gran Turismo 5. som trots allt ändå var roligt att spela och ta del av. Medan perfektionisterna innanför väggarna på Polyphony Digital mer än ofta stoltserar med att de var först så har Turn 10-gänget försökt göra receptet med Forza Motorsport-serien perfekt. Den fjärde delen är den tredje under en och samma generation och det känns – i dubbel bemärkelse.
Inget spel i genren är så strömlinjeformat som Forza 4. Moroten finns hela tiden framför näsan och som alltid är det enkelt att spendera lite för mycket tid med fåniga små detaljer. Jag har nu jobbat rätt länge på en Svampriket-modifierad Alfa Romeo. Vi får se om den någonsin får se dagens ljus.
Men det är också väldigt svårt att se vad som gör denna del 600 svenska kronor bättre än sin föregångare. Jag välkomnar givetvis en av mina husgudars medverkan i spelet, då Top Gears Jeremy Clarkson läser upp onödiga, nördiga fakta om vissa utvalda bilar i Autovista-läget, men förutom det känns nyheterna väldigt bleka. Även om jag hade ägt en Kinect-kamera så ställer jag mig tveksam till om jag utnyttjat den banbrytande funktionen att kunna gå runt en utvald bil och titta på den, men det kanske bara är jag.
Så vilken serie förvaltar då arvet bäst? Polyphony Digial mot Turn 10 studios. Det gamla och beprövade mot det nya och förenklade? För mig är olikheterna ändå för många och målgrupperna för uppdelade för att kunna placera dem i samma fack. Det är som att ställa upp en riktigt fin pint mot en väl åldrad flaska vin. Det kommer hela tiden finnas åsikter om vilken som smakar godast, men i slutändan är det två skilda drycker med väldigt olika bakgrund, som ändå påverkar kroppen på ungefär samma sätt.
I fortsättningen håller jag nog mig till Jägermeister.
Fin slutkläm! Inte min genre men fin recension.
Anders, jag saknar känslan som fanns i dina äldre texter.
Kom ihåg en speciell text du skrev på bitlof, om sommaren -95, där du inledde med att du satt i ett mörklagt rum med bara skenet från tv’n och regnet utanför. Kräver såklart inte denna känsla i alla texter, men skulle vara kul om det kom ett guldkorn då och då.
Nu kanske inte Svampriket är rätt forum för denna typ av text, men det skulle nog ändå vara upplyftande för många:)
Hare gött!
Birran: Texten du beskriver var min första krönika för Gameplayer, du hittar den här; http://gameplayer.se/pub_text.php?pub_id=14259
Det är svårt att alltid leverera med känsla. Ser jag på nämnda texten idag ser jag givetvis massvis med saker jag skulle vilja ändra. Och så funkar det antar jag, man utvecklas hela tiden. Det är givetvis tråkigt att min utveckling, i alla fall i din smak, har gått lite åt fel håll.
Det handlar mycket om motivation. Om texter som man vill skriva, snarare än måste. Jag försöker jämt hitta punkter att trycka på i mina texter, fokuserar på det jag tycker är intressant och underhållande. Men det hela landar ändå i att det är mer tvång än ett sug som står som motivationen för texten ovan.
Svampriket är definitivt rätt forum för sådana texter som du beskriver. Jag tycker att det också finns sådana texter här redan, men ingen som jag personligen bidragit med. Det ska givetvis bli ändring på det – men när det blir är svårt att svara på.
Ha det gött du med!
Går absolut inte åt fel håll, inte så jag menade. Det jag tänkte var att jag ville se dom lite oftare. Fast nu när jag tänker efter så kanske det är lite av charmen med det hela; att när det väl kommer en sån där tokskön text så kan man läsa den om och om igen:)