Jag har alltid älskat hemligheter i spel. Gömd skit är oftast bra skit. Stora öppna världar, fyllda med dolda vägar och rum gör mig så upprymd att jag ibland är nära göra på mig. Det är ett perfekt sätt att locka fram spelarens nyfikenhet och upptäckarlusta. Och genom att gömma undan saker som inte är avgörande för spelets story, men tillför spännande detaljer om spelvärlden och karaktärerna i den, kan spelutvecklare att belöna dedikerade spelare utan att frånta andra något nödvändigt.

Men på senaste tiden har jag börjat tröttna. Jag börjar bli lite lätt spyfärdig på hela grejen. För även om det finns många exempel på spel där hemligheter används för att tillföra spelupplevelsen något, och visa att spel kan göra saker filmer inte kan, börjar exemplen på hur spelskapare slentrianmässigt slänger in menlöst krimskrams att överskugga dem.

”Jag lider av en inte allt för mild form av spel-OCD”
Hemligheter används utan vare sig hjärta eller hjärna. På fel sätt och dessutom i fel typ av spel. I Rockstars storstäder, eller Avalanches ö-paradis är gömda föremål, oavsett om det är samlarobjekt eller påskägg, ett väldigt välkommet inslag. Upptäckarlusta. Som sagt. I storydrivet ultralinjära spel, not so much.

Jag lider av en inte allt för mild form av spel-OCD. Jag vill ha allt. ALLT. Jag är oftast inte en tillräckligt bra spelare för att lyckas, och tvingas till sist att ge upp. Men ha det vill jag. Allt. Därför börjar jag i det närmsta hyperventilera när jag ställs inför situationer som kanske innebär att jag kommer missa något för evigt (eller i alla fall tills nästa gång jag spelar spelet).

Spel handlar om att ta sig framåt, och att tveka inför att lämna varje litet område, av rädsla för att missa något, är tråkigt. Jättetråkigt. Att gnida sig som ett kollektivtrafikspervo mot slagfältets ytterkanter i en vanvettig jakt på meningslösa skitsaker förtar lite av spelupplevelsen för mig. Det finns såklart inget tvång från spelets sida som säger att jag måste samla alla ID-brickor eller hemliga portföljer, men jag vill ju få ut allt av spelet.

Jag fick till sist sätta mig ner och ta ett snack med mig själv. Fråga mig ifall det verkligen var värt det. Och mitt svar blev att det i de flesta fall inte var det. Jag har som sagt fortfarande brutalskoj när jag letar påskägg i Just Cause, men att jag ska spela F.E.A.R. 3 på ett sätt jag tycker är tråkigt, bara för att man gömt saker på banorna som man kanske bara har en chans på sig att ta, då utvecklar jag hellre tunnelseende.

Jag spelar Gears of War 3 nu, och strutar blankt i att jaga COG tags. Hamnar de framför mina fötter plockar jag såklart upp dem, men annars skiter jag högaktningsfullt i det. Och jag har skitkul. Upptäckarlustan får jag dock spara till ett spel där jag faktiskt får något ut av det.

Text av Linus Svensson

Linus Svensson gjorde sig ett namn som yngst och snyggast på Gameplayer.se, oavsett vad Aldo Sartori har att säga om saken. När han ansåg att den yrkesbanan tagit honom så långt de kunde sadlade han om och kom istället att bli en central figur i mysteriet som är Joe Marmalade. Han studerar dessutom till fullfjädrad journalist och skriver spelrecensioner till City i Skåne, via spelbloggen Kraid.se. Vilken kille alltså!