Något jag verkligen uppskattade med Spider-man: Shattered Dimensions var utvecklarna Beenox ambitionsnivå. De satte ribban högt när de valde att skapa ett spel som inkluderade så mycket från serietidningarnas universum att det blev en enda lång parad av fanservice, men tyvärr kunde inte ens Deadpool rädda en spelteknik som knappt baxar sig över sträcket för medelmåttigt.
Shattered Dimensions var helt okej i min mening, men led av för många kontrollmissar och fiendeupprepningar för att bli riktigt underhållande. Jag var väldigt positiv till att Beenox skulle få möjligheten att göra en mer fokuserad uppföljare och resultatet är alltså Spider-man: Edge of Time.
Nu har Beenox valt att fokusera på tidsresor istället för interdimensionella revor och följaktligen skalas två spindelmän bort till förmån för de två som existerar i samma universum, men i olika årtusenden. Det är vår nutida Peter Parker, orginalets Amazing Spider-man och 2099s framtida fasadklättrare Michael O’hara som får dela på förstafiolen.
Handlingen låter på pappret mysigt tidsparadoxalt. Dagens Peter Parker mördas av en tidsresenär från 2099, något som ändrar om hela Michael O’Haras värld från ett glimmande framtidsutopia till vad som mest kan liknas vid Gotham Citys lantortskusin. O’Hara måste nu försöka rädda Parker för att återställa ordningen, samtidigt som Parker jagar efter sin blivande mördare Anti-Venom. Det är en kamp mot tiden i två separata tidslinjer som påverkar varandra. Men det är, som Steven Moffat säkert skulle intyga intyga, svårt att skirva om tidsresor.
Om Beenox hade höga ambitioner med Shattered Dimensions känns det som att de gett upp i Edge of Time. Borta är de färgranna miljöerna, bossfigtherna och orginalröstskådisarna. De har ersatts med en ansenlig mängd nextgen-gråa korridorer och horder av fiender som är ungefär lika varierade som en enlitersförpackning päronglass.
Premissen med tidsresor var lovande. Idén att de två tidslinjerna kunde påverkas av varandra skulle kunna ha blivit ett spännande sätt att lösa pussel genom att skifta mellan spindelmännen. I realiteten handlar det mycket lite om pussellösning och näst intill uteslutande om att förstöra X antal Y innan skriptade A inträffar, medan den icke-aktiva spindelmannen skriker one-liners åt en. Stridssystemet är gimmicklöst och mer funktionsdugligt än underhållande. Den största delen av spelet hammrar man enbart på X och Y, utan någon större finness. Bara för sakens skull besegrade jag ett helt rum med fiender på den högsta svårighetsgraden som finns tillgänglig vid första genomspelningen (normal) medan jag läste Ultimate Spiderman på min smartphone.
Edge of Time känns, trost sin upphottade grafik, som ett DLC till Shattered Dimensions. Det borde blivit dubbelt så bra när Beenox fick möjligheten att fokusera på två Spindelmän, men istället blev det knappt hälften så underhållande. Ett roligt skämt om Marvel-universumets förhållande till döden kompenserar knappast förlusten av Neil Patrick Harris.
