Uncharted 3: Drake’s Deception

Förväntningar är farliga saker. Efter att ha attackerat från skuggorna med Uncharted och blåst taket av spelbranschen med Uncharted 2 stod Naughty Dog inför en nästan omöjlig uppgift – att överträffa ett av den här konsolgenerationens mest hyllade actionspel. Hur det gick? Efter att ha spelat igenom enspelarkampanjen av Uncharted 3: Drake’s Deception kan jag konstatera att nej, det handlar inte om samma evolutionära kliv som mellan ettan och tvåan. Men det handlar fortfarande om ett actionspel av högsta klass.

Uncharted 3 tar sin början i en engelsk pub, en väldigt logisk lokal med tanke på seriens nyfunna intresse för knytnävsslagsmål. Drake är ingen robot, och hans improvisationsrika och desperata sida gör närvaroanmälan direkt – han ragglar runt som en överförfriskad fotbollshuligan och drar nytta av sina omgivningar för att komma levande ur slagsmålen. Flaskor, kylskåpsdörrar, bordskanter, alla möjliga medel är tillåtna. Det är inte vackert, men det är exakt så här jag alltid föreställt mig att Drake slåss. Hatten av till Naughty Dog.

De rena slagsmålspartierna återkommer under spelets gång, men knytnävarna kan även användas i de vanliga eldstriderna. Här är de dock snudd på övermäktiga – under flertalet strider i lite mer begränsade miljöer fann jag det mer effektivt att ränna omkring och slå folk i ansiktet än att köra upp en hagelbössa i detsamma. Men Naughty Dog förmildrar missbrukandet genom att introducera osårbara biffar senare i spelet, som enbart kan besegras med skjutvapen. Men de utgör samtidigt ett tydligt bevis på att man inte är helt nöjda med balansen. Slagsmålen är helt klart ett trevligt inslag som har en framtid i serien, men i nuvarande form känns de inte helt finputsade. Recensionskoden brottades med grava clippingproblem och ibland är det lite svårt att avbryta en strid för att lägga benen på ryggen.

I Uncharted 2 introducerades simpla smygmoment, och trots att de egentligen inte utvecklats till uppföljaren är de desto mer användbara – antalet strider som man kan ta sig igenom oupptäckt har ökat markant, och jag älskar att slå till från skuggorna som ett rovdjur. Det är inte avancerat – Drake kan fortfarande inte smyga ordentligt – men en mycket användbar del av spelarens arsenal. Överlag skryter Uncharted 3 med seriens mest varierade strider, och den något monotona känslan från det första spelet är ett minne blott. Spawnfällorna är väldigt få till antalet, och närapå aldrig irriterande.

De tekniska landvinningarna är inte haktappande den här gången, men de finns. Drakes rörelseschema har blivit ännu mer levande – när han går i trånga gångar tar han stöd mot väggarna på ett naturligt sätt, och när man rundar hörn i hög hastighet vacklar han ofta till. De rörliga plattformarna – som var ett av de mest spännande inslagen i Uncharted 2 – har tagits till nästa nivå, och flera av nivåerna (den sjunkande båten från E3-demonstrationen är ett bra exempel) domineras av ständigt skiftande miljöer.

Som berättelse är Uncharted 3 inte haktappande engagerande, men ett fall framåt sett till de tidigare spelen. Spelet gör ett gott försök att fördjupa Drake som karaktär genom att både besöka hans ungdom och undersöka hans motivation. Stundtals känns det som om man är på väg att vidröra något riktigt meningsfullt, men man vågar inte riktigt gå hela vägen. Frågorna som ställs är intressanta, men de känns meningslösa eftersom vi inte får några egentliga svar. Spelet förtjänar dock en eloge för hur det hanterar avslutningen – jag ska inte avslöja för mycket men kan säga att spelet innehåller exakt noll frustrerande bosstrider. En siffra som jag nickar gillande till.

Så, är Uncharted 3 bättre än Uncharted 2? Ja, förmodligen. Typ. Slagsmålen och animationssystemet är bara två av de saker jag kommer att sakna när jag spelar om seriens tidigare delar. Men Uncharted 3 är inte lika haktappande som sin föregångare, och framstår stundtals som en ren tribute till sin storebror. Vissa scener känns alltför välbekanta, och resultatet är ett spel som inte riktigt träffar lika hårt som föregångaren. Men ett av årets bästa actionspel? Oh ja, med lätthet.

Text av Benny Holmström

Benny Holmström är ett mytologiskt väsen med rötterna i Österbottens mörka Mumin-skogar. I åratal har han infiltrerat den svenska speljournalistiken, först via Retry.se och nu senast som skribent i det första (och sista?) numret av Laser. När han inte försöker klara Persona 3 tittar han på ofattbara mängder anime. Bara i år har han slutfört över 50 serier. Tagga ner lite va!