Vi brukade ha det så bra du och jag. Jag minns första gången jag träffade dig. Jag var väldigt ung, du var lite äldre. Det var under åren som var så bekymmerslösa att man knappt mins dem. Mellanstadieåldern kanske det heter. Det var då Martin som introducerade mig för dig och redan då var det kärlek vid första ögonkastet.

Tillsammans reste vi och upplevde magiska äventyr – förtrollade skogar, gröna fält under en betryggande sol och sjöar som dolde tusentals hemligheter. Vi besökte vackra städer. gemytliga byar och besteg berg som nådde till molnen.

Vi växte upp, men förblev oskiljbara. I takt med att jag blev äldre märkte jag hur andra pojkar också tyckte om dig, vissa mer än vad jag gjorde till och med. Det visade sig snart att dessa pojkar också besökt de förtrollade skogarna med dig, klättrat upp för samma höga berg som oss. Men jag blev inte svartsjuk. Jag hade ingenting emot att dela dig med andra. Jag visste ju trots allt att det du och jag hade var speciellt.

Åren gick och vi gled ifrån varandra lite i taget. Ibland kunde jag helt glömma bort dig och tänkte på andra istället. Ibland tänkte jag på de stunder vi upplevt med en viss nostalgisk längtan, men det var alltid någon som fick mig ur de tankarna.

Plötsligt, i mitten av högstadiet, fick du ett infall. Du sa till mig att du villa segla bland haven. Besöka små öar, känna vinden mot din solkysta hud. Jag måste erkänna att jag var skeptisk, det här var helt annorlunda från vad du tidigare gjort. Men jag var lojal och följde med. Jag ångrar det inte. Vi upplevde våra guldår ute på havet och min kärlek till dig har aldrig varit så stark som då.

”Din förutsägbarhet tråkar än idag ut mig”
Allting har dock ett slut, och vårat var inom räckhåll. Åren gick och du började mogna till. Du pratade om att du inte längre ville bli tagen som naiv och barnslig. ’’Jag ska bli tuff, mörk och cynisk’’ som du envisades med att säga. Men trots ditt personlighetsbyte kunde jag ana ett beteendemönster. Du var samma gamla person som jag lärt känna i början av mellanstadiet. Du hade inte förändrats ett dugg. Men det hade jag och här är jag nu. Du har fortfarande fastnat där. Du beter dig fortfarande exakt likadan och din förutsägbarhet tråkar än idag ut mig.

De andra fortsätter fortfarande tycka om dig. Alla skulle säga att du är en tia. Alla vill veta vad du ska göra härnäst men för min del är det hela över. Det är mig det är fel på, inte dig.

Adjö The Legend of Zelda.

Text av Aldo Sartori

En journaliststuderande spelnörd, en stolt kattägare samt före detta redaktör på Gameplayer.se. Tycker om att predika för obildade människor om spelmediets möjligheter och kasta bajs på de som inte förstår mig.