Vi brukade ha det så bra du och jag. Jag minns första gången jag träffade dig. Jag var väldigt ung, du var lite äldre. Det var under åren som var så bekymmerslösa att man knappt mins dem. Mellanstadieåldern kanske det heter. Det var då Martin som introducerade mig för dig och redan då var det kärlek vid första ögonkastet.
Tillsammans reste vi och upplevde magiska äventyr – förtrollade skogar, gröna fält under en betryggande sol och sjöar som dolde tusentals hemligheter. Vi besökte vackra städer. gemytliga byar och besteg berg som nådde till molnen.
Vi växte upp, men förblev oskiljbara. I takt med att jag blev äldre märkte jag hur andra pojkar också tyckte om dig, vissa mer än vad jag gjorde till och med. Det visade sig snart att dessa pojkar också besökt de förtrollade skogarna med dig, klättrat upp för samma höga berg som oss. Men jag blev inte svartsjuk. Jag hade ingenting emot att dela dig med andra. Jag visste ju trots allt att det du och jag hade var speciellt.
Åren gick och vi gled ifrån varandra lite i taget. Ibland kunde jag helt glömma bort dig och tänkte på andra istället. Ibland tänkte jag på de stunder vi upplevt med en viss nostalgisk längtan, men det var alltid någon som fick mig ur de tankarna.
Plötsligt, i mitten av högstadiet, fick du ett infall. Du sa till mig att du villa segla bland haven. Besöka små öar, känna vinden mot din solkysta hud. Jag måste erkänna att jag var skeptisk, det här var helt annorlunda från vad du tidigare gjort. Men jag var lojal och följde med. Jag ångrar det inte. Vi upplevde våra guldår ute på havet och min kärlek till dig har aldrig varit så stark som då.
De andra fortsätter fortfarande tycka om dig. Alla skulle säga att du är en tia. Alla vill veta vad du ska göra härnäst men för min del är det hela över. Det är mig det är fel på, inte dig.
Adjö The Legend of Zelda.
Haha, åh. Vi är ju spelbukisar nu. (bra text, jag dumflinade från början till slut)
Som Zelda-fanboy så blir jag lite ledsen i ögat. Men jag förstår dig. Det har blivit sammasamma genom åren, fast nu senast tycker jag att de lyckades bra både i och utanför ramen.
Hoppas du finner tillbaka en dag.
En gång när jag var liten gick jag in i en leksaksbutik och såg ’spelet’ stå där i hyllan. Jag hade hört talas om det och jag la en årslön på att köpa det.
Twilight Princess var det första spelet jag köpte för egna pengar. Det var det första spelet jag lärde mig älska av hela mitt hjärta. Tio år var jag då.
På tal om något.
Att mörda sina darlings är det finaste man kan göra. Det är enklast att se fel i det man älskat så länge. Bra gjort, Aldo.
Uj, vad jag känner mig gammal nu. ”Mitten av högstadiet…”.
Din lilla whippersnapper, på min tid var man tvungen att gå 5 mil i snöstorm mitt i sommaren och uppförsbacke åt båda hållen bärandes på en 100kg tung 14-tums tjock-TV för att få spela Zelda.