Förra årets Need For Speed: Hot Pursuit var ett av spelen jag hade mest roligt med förra året, och något jag fortfarande kan sätta mig framför då och då. Därför har jag relativt höga förväntningar på Need For Speed: The Run, trots att jag egentligen inte är ett fan av varken serien eller genren. Men det är samtidigt viktigt att uppmärksamma att det inte är samma utvecklare som står bakom The Run, då det nu är Black Box som gör comeback. Black Box tidigare bidrag till serien har inte imponerat på mig, och när man presenterar en huvudkaraktär i ett spel med undertiteln ”The Run” blir jag genast skeptisk. Jag har aldrig känt att mellansekvenser och dialog är något jag vill ha i mina Need For Speed, och jag vill verkligen inte lämna bilen för att springa omkring till fots. Efter kring fyra timmar med spelet (minus de 5-6 gånger som debugversionen kraschade för mig) har vissa delar av min oroa lugnat sig, medan jag fortfarande ställer mig frågande till andra saker.

Tryck X för att sparka polisen

Efter att jag spelat demoversionen av Need For Speed: The Run var jag oerhört peppad. Det är en av de bästa demoversionerna jag någonsin spelat, och jag råder alla att ladda hem. Bättre 10 minuter gratis underhållning är svårt att hitta. Set pieces fullkomligt regnar över vägen medan du susar fram i 250km/h, och du korsar mållinjen ungefär samtidigt som hakan korsar dina bröstvårtor. Samtidigt som loppen är galnare är bilhanteringen mer jordnära och realistisk än i förra årets titel, även om det fortfarande har en touch av den där arkadkänslan. Det jag reagerade mest på under mina timmar med spelet är hur frånvarande dessa set pieces verkade vara. Det var nästan så att jag började undra om jag hade spelat demoversionen för ett helt annat spel. Jag fick höra att kampanjen inte hade så mycket i stil med laviner och jordskred, men att det skulle vara mer av den varan i utmaningsläget. Riktigt så blev det tyvärr inte. Vem vare som snodde mina set pieces? Vem vare?!

Undertiteln The Run har fått mig att känna en hel del oro, och jag hade känt mig mycket tryggare med en undertitel som The Drive Really Really Fast. Men under mina timmar med kampanjen pågick egentligen inte mycket springande till fots, annat än en enda sekvens. Under den delen styr du inte huvudkaraktären så mycket som du mest bara knappar in oinspirerade quick time events för att hoppa över staket och välta soptunnor. Men om såna sekvenser bara dyker upp varannan timme kan jag leva med det. Spelets berättande kändes inte heller speciellt påträngande, och bestod mestadels av korta dialoger mellan loppen. Dock fanns det ett tillfälle då den intetsägande protagonisten var tvungen att stanna för att fylla på bensintanken, men plötsligt stod och stirrade på två relativt lättklädda kvinnliga förare. Kameran zoomade in på deras rumpor i supertajta jeans, och jag var inte riktigt säker på var jag skulle rikta min egen blick. Det kändes lite som när du ser en film tillsammans med dina föräldrar, och en utdragen sexscen plötsligt dyker upp ur ingenstans. Förutom själva körandet tycker jag inte kampanjen erbjöd något som validerar berättande mellansekvenser, men de tog heller inte allt för mycket plats.

En av rumporna som granskas noga

Men det viktigaste läget är självklart multiplayer, och det är här som Need For Speed: The Run kommer till sin fulla rätt. Även om banorna saknade set pieces, bilarna saknade vapen, vurporna inte var så spektakulära och kontrollen inte är riktigt lika arkadtajt som i förra årets hisnande upplevelse så var det en riktigt angenäm upplevelse. Det man främst lägger märke till både i kampanjen och multiplayer är hur autolog uppdaterats så att det nu förser dig med information hela tiden, inte bara vid utsatta check points. Det gör att du vet exakt vilken sträcka du måste öka på och vilken kurva du måste ta bättre för att klå dina vänners tider. Att sitta och tävla mot de övriga skribenterna blev oerhört beroendeframkallande, speciellt när jag till slut lyckades slå en viss Radiogamer-profil med hela sex sekunder på en bana. Att han redan gått hem och dessutom hade bättre tider än mig på andra banor hör inte hit. Need For Speed: The Run känns på det stora hela inte lika klockrent som förra årets Hot Pursuit, men gör samtidigt vissa saker ännu bättre vilket gör att det ändå känns värt att hålla hoppet uppe för.