I år fyller Sonic 20 och för oss som varit med från början är det lätt att glömma att den blå igelkotten sprungit runt i 3D i över hälften av den tiden. 1999 släpptes Sonic Adventure till Dreamcast och med det introducerades det 3D-gameplay som både fans och kritiker gradvis tröttnat på medan Sega tryckt ut spel efter spel. Jag är själv ett gammalt Sonic-fan, men tappade räkningen på alla uppföljare nånstans kring Sonic Heroes.
Förutom några 2D spel till Game Boy Advance och DS har alltså Sonic inte varit sig lik sedan Mega Drive-tiden. Det jag aldrig riktigt gillat med de nyare spelen är att Sonic för lätt tappar fart i 3D-världarna, och att banorna ofta är rätt linjära och saknar de gamla spelets myriad av alternativa vägar. Att Sega envisats med att för varje del av serien introducera minst ett par nya, helt meningslösa karaktärer med tillhörande spelsätt har knappast gjort mig gladare.
Sonic Generations lovar att råda bot genom att fokusera på fart och klassiskt gameplay. Spelet gör detta genom att låta oss spela med två Sonics (… Sonicar?). Den ”coola” nya Sonic med gröna ögon och dryg attityd görs här sällskap av den lite knubbigare och betydligt charmigare igelkotten från Mega Drive-spelen. Det är tidsresor som står på menyn!
Act 2 spelas med nya Sonic och här är gameplayet i regel i 3D, med homing-hopp, turboboost och grinding på räcken. Till skillnad från många andra av de senare delen av serien lyckas Sega hålla uppe tempot, och här får jag en äntligen den där fartrushen jag saknat sen Mega Drive. När Sonic samlar ringar och förstör fiender fylls en turbomätare på, och ju mer fylld den är desto längre tid går det att använda Sonics nya turboboost. Att försöka hålla uppe farten genom banorna är en riktigt kul utmaning, men även här (och till skillnad från många andra av Sonics 3D-spel) finns det otroligt många alternativa vägar.
De stora lysande varningsskyltarna som placerats ut för att spelaren ska ha en chans att se avgrunderna i tid borde ses som symptom på att gameplayet ändå inte riktigt funkar till 100%. SEGA hade också gärna fått strunta i alla gimmicks. På varje ny bana försöker de återintroducera ett föremål eller spelmekanik från originalspelet, men dessa känns mest förvirrande och man har knappt hunnit bemästra dem förrän de försvinner igen så fort banan är klar. En annan mindre bra del av spelet är bossfighterna som är av varierande kvalité. Absolut sämst är tyvärr slutstriden, som lämnar en besk smak av deadline-rush.
Trots de splittrade spellägena och den dalande formkurvan blir det ändå en väldigt fin spelupplevelse där fart äntligen har fått hamna i fokus. Huvudäventyret är lite väl kort men jag anar stor potential till plattformsperfektion i Time Trial-läget. För disillusionerade gamla Sonic-fans är det här den perfekta vitaminkicken såhär på hösten, medan spelare som är mindre intresserade av Sonic och hans historia ändå har mycket att hämta… även fast det kan vara värt att vänta tills spelet har sjunkit lite i pris.
Bra text!
Sitter precis och spelar om Sonic Adventure till Dreamcast, och ja, usch vad man tappar fart hela tiden!
Men nu har jag lust att skaffa det här! När spelet har sjunkit lite i pris vill säga! 😉
Gud vad kul jag har med det här spelet. Jag gillade inte Sonic 4, men det här känns lite som ett ”Sonic is back!” spel. 🙂