Catherine är ett smalt spel för en smal publik. Det är ett spel som utger sig för att skildra ett vuxet ämne som sällan tacklas inom vårt interaktiva medium. Här finner vi uppenbar symbolik under varje sten vi vänder på, i ett försök att övertala spelaren om hur djupt och genomtänkt allt det här är. Men mitt i allt otrohetsdjup sitter den otroligt infantile protagonisten Vincent Brooks och förstör berättelsens alla vuxenpretentioner. Misstaget man gör med Catherine är att försöka skriva en seriös berättelse om ett verklighetsförankrat ämne, kring karaktärer vars handlingar är helt ogrundade i någon form av verklighet. Spelets fans kommer såklart förneka allt det här, och förklara hur originell symboliken är och hur det är för långt utanför ramarna för att jag ska kunna förstå. Visst.
För att sammanfatta det kort: Catherines anda känns ibland som den japanska spelmotsvarigheten till Tarsem Singhs ”The Cell”, där just det japanska räddar det från att helt sakna humor och självdistans. Och om jag inte lyckas förmedla hipsteratmosfären i Catherine råder jag er att läsa den här texten, skriven av Svamprikets vän Aldo (som för övrigt inte direkt delar mina åsikter).
Haha, men vad fan! Sen när fick hipstersarna ensamrätt på smala kulturella uttryck? Skäms! 😉 Mitt intryck efter att ha läst Aldos recension är snarare att det rör sig om ett av Frankrike inspirerat spel. Och med Frankrike menar jag allting dåligt och pretentinöst (utan att riktigt kunna underbygga det) i världen, såsom sjuttonåringar som läser Sartre och Camus, 21-åringar som dricker rödvin fyra gånger i veckan, och en ungdomlig politisk radikalism, trots föräldrarnas bostadsrätt på Södermalm. Fnissade däremot lite gott åt ditt ”Visst” där i slutet av första stycket. Så ska’rom tas, dom jävlarna!