När jag först hörde om Doctor Lautrec and the Forgotten Knights för ett par månader sedan var min första tanke – precis som så många andras – att det handlar om en ren och skär Professor Layton-kopia.  Även om det stämmer ur vissa aspekter, så försöker Doctor Lautrec vara mycket mer än bara Layton Light. Om Professor Layton är en lågmäld mysfarbror med rötterna i Sherlock Holmes, är Doctor Lautrec snarare en osympatisk surgubbe som lutar åt Indiana Jones. Professor Layton är dessutom inte Doctor Lautrecs enda inspirationskälla, då spelet även lånar mer eller mindre från till exempel Pokémon, Metal Gear, Zelda och Dan Brown. Det blir ibland lika splittrat som det låter, och ”splittrat” är precis det ord jag skulle använda för att beskriva Doctor Lautrec. Den här spelmässiga schizofrenin symboliseras väl i spelets oförmåga att vara visuellt konsekvent, och presentationen pendlar konstant mellan tre olika stilar. Det gör att jag saknar en sammanhängande helhet, både i gameplay och grafik.

Till och med hatten är likadan som Laytons!

Från början var det meningen att det här skulle bli ett slags versusinlägg, där de två gentlemännen Layton och Lautrec slåss om tronen. Jag skulle beta av parti efter parti för att se vem som kom ut som segrare. Men eftersom Doctor Lautrec har så många fler inslag utöver dem som efterliknar Professor Layton, skulle det varken bli rättvist eller representativt. I stället blir det en mer konventionell text om två spel, där jag jämför deras för- och nackdelar. Professor Layton and the Spectre’s Call (eller Professor Layton and the Last Specter, som det heter i Nordamerika) är seriens hittills tröttaste spel. Doctor Lautrec kommer därför i en tid då Professor Layton är som mest sårbar, och har dessutom övertaget att vara först ut på 3DS. Men även om pusslen i The Spectre’s Call redan från första början känns som repriser från tidigare spel, håller Layton fortfarande en högre nivå än konkurrenten.

Trots att det här – tillsammans med Pandora’s Box – är Layton-seriens svagaste titel hittills står kvalitén ändå i en klass för sig. Trots lite för mycket matematik, långsökta lösningar och pussel som inte begriper sig på konsolens begränsningar (och tvingar spelaren att söka efter detaljer på bilder som tar upp 25% vardera av den lilla skärmen) är Layton ändå något som fans kommer tycka om. Lautrec överraskar förvisso med ett högt produktionsvärde där man till och med återskapat kända platser i bland annat Paris. Men varken det brittiska röstskådespeleriet (trots att de är fransmän) eller handling når upp till Layton, och upplägget saknar i längden variation. Även om Lautrec innehåller flertalet moment, är det samma som upprepas relativt ofta. Lägg sedan till det för mig stundtals obegripliga stridssystemet, och plötsligt önskar jag att det faktiskt hade varit bara en ren och skär Layton-kopia.

Hur möttes egentligen Luke och Layton?

I skrivande stund har jag varken slutfört Laytons eller Lautrecs äventyr, men har kommit ungefär lika många timmar in i båda spelen. Om du gillar Laytons tidigare äventyr kommer du även bli underhållen av The Spectre’s Call, speciellt då storyn bjuder på mycket bakgrundshistoria. Trots sina brister är även Lautrec värt att tiita på för fans av genren, speciellt i väntan på professorns 3DS-debut. Produktionsvärdet var som sagt överraskande högt, och även om jag inte ser det som ett hot mot Layton kan det mycket väl bli ett trevligt komplement. Värt att nämna angående Professor Layton and the Spectre’s Call är att den europeiska utgåvan inte innehåller bonusrollspelet London Life. Hängivna fans som jag och flickvännen är, importerade vi därför den amerikanska utgåvan. Det går även utmärkt att spela den amerikanska versionen på en 3DS (för er som kanske sålt er DS), och London Life är utan tvekan värt att importera spelet för.