Alan Wake’s American Nightmare (Xbox 360)

2010 kommer för alltid vara ett år som jag kommer att minnas. I mars det året blev jag pappa för andra gången. I april startade jag och min vän Tommy Håkansson en liten spelblogg tillsammans. Vi valde att kalla den för Svampriket, och nu två år senare är det inte bara min dotter som har blivit större.

Men tillbaka till år 2010, för det är ännu en händelse det året som jag för alltid kommer att minnas med glädje. Det var året då jag fick lära känna Alan Wake.

Jag anser att Remedys fantastiska spel, är den bästa spelupplevelsen denna konsolgeneration, med Bioshock på god andra plats. Jag är medveten om att Alan kom till mig vid en stund i mitt liv då jag verkligen behövde honom. Jag hade det jobbigt på ett personligt plan och behövde verkligen en verklighetsflykt och att få kliva in i Alan Wakes underbara och skruvade tillvaro, var den bästa terapin för mig då. Jag älskade varenda sekund av det och tillsammans med de två dlc-kapitlen ”The Signal” och ”The Writer” är Alan Wakes äventyr, som sagt, den bästa spelupplevelsen jag haft på många, många år.

Nu har då äntligen en uppföljare, eller rättare sagt, en fortsättning på detta äventyr anlänt och jag känner mig än en gång väldigt tillfredsställd. Alan Wake’s American Nightmare överträffade verkligen mina förväntningar.

Min oro över denna del i historien om Alan, var att den ”bara” skulle ge mig mer av det jag tidigare lärt mig älska, men riktigt så var inte fallet. Visst erbjuder spelet samma mysiga stämning, men den här gången är det du och Alan som är övermännen. Till skillnad från förgångaren, där du hela tiden var på spänn och hade en känsla av utsatthet och oro över vad som väntade runt nästa hörn, har Alan nu mer koll på läget. Han vet vad han behöver göra och han är inte rädd att genomföra det, vilket jag som spelare inte heller är. Här handlar det inte längre om att hushålla med ammunition och arbeta under mottot, ”bättre fly än illa fäkta”. Alan är helt enkelt ett ”badass”. Hallå, han har liksom flanellskjorta på sig, och den i kombination med att skjuta Takens i huvudet med en spikpistol är helt enkelt jävligt awesome.

Men den absolut största behållningen med spelet, förutom ett underhållande gameplay, är Mr. Scratch. I och med American Nightmare har han vuxit till att bli en av mina favoritantagonister någonsin i ett spel. Det är en fröjd att slå på en TVapparat för att höra honom tala till Alan. Han är en mycket sjuk man, men samtidigt går det inte att låta bli att älska honom.

Alan Wake´s American Nightmare är en otroligt underhållande och mysig spelupplevelse, men ett varningens ord till dig som inte har spelat föregångaren och dess två dlc-kapitel. Gör det först, annars blir upplevelsen lidande. Ska du uppleva Alan Wake ska du göra det till 100 procent!