Det här är en svår recension att skriva. Jag velar hela tiden fram och tillbaka. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om Catherine. Min ena sida vill bara älska spelet. Den blundar, håller för öronen och vrålar ”MODERN KLASSIKER FÖRSATAN!” så fort det dyker upp något som inte är bra. Min andra sida är tyvärr mer realistisk och ser bristerna allt för tydligt. Min andra sida är fullt medveten om att Catherine inte är allt som jag hoppades att det skulle vara.
Jag hoppades ju så mycket. Och jag vill verkligen älska Catherine.
Så långt så bra. Men så smyger sig den cyniska realisten i mig fram. Visst finns det många toppar i dialogen, men det finns också djupa dalar. Bland röstskådisarna finns det ett och annat riktigt bottennapp, och bossaras konstanta upprepande av samma två trötta one-liners en hel bana igenom får öronen att blöda. Lägg till plump diarréhumor som hämtad ur valfri dålig amerikansk komedi och Vincents gnälliga inre monolog så har den negativa sidan helt plötsligt växt till sig rejält. Berättandet är såklart bättre, eller i alla fall mer intressant, än i de flesta andra spel man stöter på, men när dialoger och mellansekvenser utgör i alla fall halva spelet är också kraven betydligt högre.
Klättrandet är ett ganska standardmässigt pusslande, på tid. Inget revolutionerande, men kul. Oftast. Då och då stöter man dock på vansinnesbanorna från helvetet, vilket får en att slita sitt hår och skrika på TVn. Att kontrollen inte alltid fungerar perfekt gör inte saken bättre.
Avbrotten i pusslandet, när man lugnt får gå runt och bara prata med de andra karaktärerna, är det som gör Catherine till något speciellt. Atlus ska ha props för att de ger sig på att utforska ett så vuxet ämne som otrohet. Men det är svårt att skaka av sig känslan av att det inte så mycket är utforskande som det är en guidad tur.
Såhär i efterhand blev den här recensionen lite hårdare än vad jag hade tänkt. Catherine är ett bra spel. Ett riktigt bra spel. Jag hade bara förväntat mig mer av Atlus tokhypade triangeldrama. Catherine hintar om hur spelmediet kan ha en vuxnare ton, men när vi tittar tillbaka om tio år tror jag inte vi ser en stor klassiker, utan snarare som ett tidigt spel i en större utveckling.