OBS, den här texten kan innehålla spoilers.

Shephard är tjänstledig och har fråntagits sin rank. Trots det är det överhängande hotet om en attack från The Reapers det enda hon tänker på. Andersson förklarar hur Shephard endast har kommit undan med att göra allt hon gjort för att hon besitter förstahandserfarenhet av fienden. Vi kallas till en stor sal där hon ska berätta vad hon vet. En bas på månen har slutat kommunicera, endast en halvförstörd videlänk finns. I den gryniga bakgrunden ser Shephard former som är bekanta. De bläckfliskliknande enorma teknikmonstrerna har gått till attack!

Snabb huvudräkning säger att de är på jorden om max 8 minuter. Plötsligt skakaer hela marken. Reapers är här och de är inga diplomater.

Färgerna lyser klarare och ljussättningen känns påtagligt emo med skarpa konturer och bleka vitor.
Det känns hemma att spela Mass Effect 3. Som ett kärt par mjukisbyxor man hittar längst in i garderoben. Att kontrollera Shephard och hennes medresenärer liksom bara sitter perfekt. Stridskontrollen är dessutom mycker mer slipad än sist. Systemet att ta skydd lånar funktioner från gedigna tredjepersonsskjutare som Gears of War och låter mig sömlöst glida runt 90-gradiga hörn eller göra en kullerbytta till nästa skydd. Mina biotic-krafter är lika enkelt målsökande som tidigare och jag njuter av att stjäla en fiendes sköld med lift-kraften för att sedan utplåna honom med en kontrollerad salva från mitt Assault rifle.

Utrustningsmässigt tar BioWare ett kliv tillbaka in i klassisk rollspelssfär och jag får inte bara utrusta mig med vapen utan också modiifera dem med extra tillbehör. Loot-a-hoy! Det är inte lika detaljrikt som i första spelet, men det blev snabbt för pilligt och petigt med så mycket utrustning och modifieringar att tillgå. Del två i serien försökte strömlinjeforma men klev lite för långt ifrån, men nu landar vi i en härlig skål av lagom.

Kom igen Mass Effect 3, sluta skära dig själv. Du är vacker som du är!

Grafiken känns mer kontrastrik än tidigare, kanske är det bara inbillning men det liknar mer och mer nyfilmatiseringen av Star Trek. Färgerna lyser klarare och ljussättningen känns påtagligt emo med skarpa konturer och bleka vitor.

Det framkommer att Shephards slutgiltiga strid mot Reapers är huvudtemat. Vi söker ett vapen som sägs kunna förinta Reapers. Ritningarna till vapnet finns bland Protheanarkiven på Mars. Vi beger oss dit men möts av förintelse och Cerberussoldater. Illusive Man har visst andra planer och ser The Reapers som en potentiell tillgång. Den forna arbetsgivaren (briljant spelad av Martin Sheen) sätter käppar i hjulet för oss. Vi får reda på att en infiltratör befunnt sig bland arkiven och vi ser hur denne flyr med ritningarna. Shephard jagar efter och min trötta sargade hjältinna springer som det fanns en rasande eld i henne. Min egen puls jagar i samma tempo och jag styr stressat över hinder, upp för stegar och hoppar över brutna gångbroar.

En kvart tog det. Sen var jag fast. Mass Effect 3 lovar en upplevelse som gör mig knäsvag. Tanken på äventyret får fortfarande nackhåret att resa sig. Den 8 mars hägrar retsamt långt bort.