Sedan tidernas begynnelse har gamers kämpat mot klockan. Varesig det varit för den bästa varvtiden i Sega Rally eller att ta sig till målet i Super Mario Bros innan timern slagit noll så har vi alltid fått kämpa mot klockan. Inte minst utanför spelens värld. Varje dag tilldelas 24 timmar att dela upp allt som ska göras. Jobb, studier, socialisera, handla, tvätta, diska, äta, skita, skriva en krönika eller något annat man brinner för. Och någonstans där emellan ska man försöka finna tid för sin favorithobby, i detta fallet TV-spel. För när tillfället ges är det alltid skönt att få sätta sig ner och unna sig lite tid till sitt spelande. Men det är ibland svårt att hitta balansen för allt som ska göras och sin hobby. Att spela tar sin tid och så har det alltid varit.

”För en stund kändes det som att tiden stod stilla”
Under låg/mellanstadiet hade vi fått hem ett Sony Playstation. Men med endast en TV-apparat i familjen fick man dela på den så gott det gick och då blev det inte mycket spelande. Men jag fann snabbt mina knep. När solen fortfarande låg och sov och det enda man hörde var surr från köksapparater gick jag upp och satte mig framför TVn och började spela. Det var en speciell känsla att spela Final Fantasy VII med en pinne i volym på TVn och höra surret från konsolen. För en stund kändes det som att tiden stod stilla. Men i takt med att jag grindade experience så gick solen sakta uppåt och jag insåg då att tiden oavsett mina känslor inte alls stod stilla.

När man blev äldre och ägde en egen TV-apparat och dessutom börjat köpa egna spel kom alla andra problem. Att bli vuxen. Att helt plötsligt ha ytterligare 100 saker att göra. Ansvar. Att verkligen försöka hitta balansen på allting. Det är inte alltid lätt, men oftast funkar det bra. Jag har en kärlek för både retrospel och onlinespel och det är långt ifrån den bästa av kombinationer. Som ni förmodligen vet så är onlinespel bland de värsta tidsslukarna man kan råka på. Har man inte kontroll över det är det kört. Ett par timmar kan vara borta på ett par minuter. Men jag tar helst en match i Dota eller något fps-spel. För det kan gå på en timme och räcker med en match då och då. Men ja, onlinespel är alltid aktivt, så finns ingen pausknapp heller. Vilket för oss smidigt över till retrospelintresset. Inte helt olikt Retroresan så försöker jag ta ikapp spel jag missade som barn och skriva mina tankar om de på min blogg. Att jaga flera generationer av spel tar sin tid och listan bara växer.

När jag tittar mot spelhyllan så känner jag nästan lite ångest. För jag köper in spel, både gamla och nya, mer än jag hinner spela. Vilket kan vara skönt också, för då vet man att man alltid har något mer att spela. Men med alla utgivningar som hägrar blir det ibland lite för mycket. Det är lite tråkigt att se sina favoritspel stå och samla damm, likt en gammal bokhylla. Man kan kalla det tidens stoft och är något man får stå ut med om man glömt städa i sitt täta schema.

Jag hoppas att jag en dag hittar perfekt balans för allting. Att hinna spela de där spelen man alltid varit nyfiken på – innan det är ”för sent”. Det är en evig kamp mot klockan varje dag. Det är bara att planera väl och hoppas man hinner göra allt.

Att hoppa ner för flaggstången, innan den slår 0.

Text av Daniel Westerlund

Daniel (eller Trazh om man så vill) är en spelare med bokstavligt talat fyrkantiga ögon. Han bloggar, spelar helst retro och är innerst inne en Nintendo fanboy, även om han inte medger det själv. Men framför allt är han en Zelda-nörd och kan allt om Hyrule. Han tycker även att A Link to the past är såklart världens bästa spel.