I resumén av februari månad är Ludde först ut, och han har spelat allt från våldsamma skitspel till leksamma kvalitetsspel. Plus att han fått återse en gammal sommarflört.
Neverdead (Xbox 360)
[betyg:1] Jag tyckte mig se att detta actionspel hade potential att bli ett skojigt spel för mig att sätta tänderna i. För ett kort ögonblick fick jag en känsla av att Neverdead skulle kunna vara 2012 års Shadows Of The Damned, men ack så jag bedrog mig. Usel kontroll, plumpa sexskämt och en kropp som går sönder allt för lätt gör att Neverdead är ett sådant spel som jag ångrar att jag har slösat min dyrbara speltid på.
Double Fine – Happy Action Theatre (Xbox 360)
[betyg:4] Från början visste jag inte ens om jag skulle kunna betygsätta Happy Action Theatre, med tanke på att det inte direkt är ett spel. Men om jag utgår ifrån dess underhållningsvärde blir det ett solklart toppbetyg. Har du en Kinect ska du omedelbums ladda hem detta ”spel” och sedan ställa dig framför TVapparaten och låta spelet sköta resten. Klarar du av att stå stil i mer än 5 sekunder, är du förmodligen en vardagsrumsmöbel!
Mario & Sonic at the London 2012 Olympic Games (3DS)
[betyg:2]I slutet av förra året släpptes Wii-versionen av detta spel och först nu har det blivit dags att tävla i de olympiska spelen, tillsammans med Mario och Sonic, i bärbar form. Wii-spelet var en katastrof och tyvärr är inte 3DS-versionen mycket bättre. Det är sannerligen en samling med minispel, med betoning på mini. Vissa av grenarna går helt enkelt ut på att lyckas trycka på en rätt knapp, vid rätt tidunkt. Varken mer eller mindre. Visst, det finns en ”kampanj” men den är mer som en tecknad film, där du trycker på en eller två knappar var tredje minut. Sen att vissa av grenarna går ut på att du ska använda gyron i din 3DS känns bara så puckat, med tanke på att 3d-effekten försvinner så fort maskinen vinklas det minsta. Om jag under pistolhot skulle vara tvungen att spela detta eller Wii-version, skulle det få bli 3DS-varianten, men jag skulle förmodligen be om att få pistolen efter ett par timmar.
Alan Wake’s American Nightmare (Xbox 360)
[betyg:4]Det var en fröjd att få återvända till Alan Wakes skruvade, men så otroligt underbara värld. Remedy bjuder här på ett mer actionorienterat äventyr, där rädslan är utbytt mot en rejäl dos jävlar anamma, komplett med flanellskjorta och spikpistol. Det kanske är lite väl tidigt på året, men jag har svårt att se att något annant nedladdningsbart spel i år, kommer överträffa American Nightmare!
Anders har haft det sportigt, och slagit med både knytnävar och tennisracket när han inte undvikit konfrontation som Snake.
UFC Undisputed 3 (Xbox 360)
[betyg:4]Det är få gånger som jag känt mig så lämpad att bedöma ett spel som här och nu. UFC och MMA är bokstavskombinationer som jag bekantas med dagligen och jag tror att det är direkt orättvist om spelet bedöms endast som ett spel. MMA som sport är nämligen mer komplext och djupt än de flesta sporter jag kan komma på. Visst kan man om man vill gå in i spelet och vinna endast på sparkar och slag, men då missar man hela grejen. UFC Undisputed 3 handlar om att utvecklas, där både du som spelare och din karaktär faktiskt lär dig saker om sporten under resans gång. Så var det i alla fall för mig och det var en undervisning som jag hade längtat efter.
Grand Slam Tennis 2 (PS3)
[betyg:2]Att en sport som i grunden går ut på att slå en boll fram och tillbaka över ett nät nu har tre olika spelserier med tre olika utvecklare och utgivare känns lite väl ansträngt. Och medan både Virtua Tennis och Top Spin-serien gör det mesta rätt så försöker EA göra något annorlunda – och det blir inte alltid bra. Kommentatorer under matcherna? Kanske om de visste vad de pratade om, men nu sitter jag mest och retar mig på dem. Och kontrollupplägget känns onödigt avancerat med flera olika rörelser på höger sticka endast för att få bollen över nät. Det fungerar säkert jättebra med Move, men utan tillägget känns det återigen haltande. EA bakar in spelet i samma snygga förpackning som i deras andra sportserier men det räcker inte. Grand Slam Tennis 2 känns redan i första uppföljaren som överflödigt.
Metal Gear Solid HD Collection (PS3)
[betyg:4] Förväntningarna på denna återutgivning var betydligt större än vad de med en realistisk linjal borde ha varit. Jag hade aldrig spelat Peace Walker och eftersom jag även där skulle få spela som bossarnas BAUSS!! (Big Boss) så förväntade jag mig ett mästerverk. I efterhand var det där jag fick ut allra minst. Metal Gear Solid 2 har jag aldrig sett den påstådda storheten i. Visst är det ett bra spel med några av spelhistoriens största WTF-moment, men jag vägrar kalla det för ett mästerverk. Det är när tiden spolas tillbaka till kalla krigets kyligaste dagar som jag börjar älska Kojima igen. Metal Gear Solid 3: Snake Eater är fortfarande förbannat bra och har nu tagit förstaplatsen som favorit från serien. Och det är det spelet som förflyttar serien och denna samling från ”bra” till ”riktigt bra”. Och jag är fortfarande förälskad i ”The Boss”.
Payday: The Heist (PS3)
[betyg:4]Ibland är spelvärlden grym och Payday: The Heist är förmodligen ett bra exempel på detta. Kommer spelare minnas detta spel om två år? Jag tvivlar med pannan i djupa veck och lider samtidigt med UTVECKLARNAMN som har gjort en förbannat kompetent och annorlunda shooter med ett upplägg som gått förlorat bland all den taggtråd och lera som alla militärshooters ger oss. I årtionden, kanske århundraden har barn lekt tjuv och polis och i alla fall för mig var det betydligt roligare att fly än att jaga. Leken må vara något mer avancerad och mångfacetterad i Payday: The Heist men utgörs av samma grundkoncept; du är en bov som gör något dumt och försöker sedan komma undan med det. För mig är det flera jordsnurr mer intressant än ett tredje världskrig.
I sin första månadsresumé på Svampriket presenterar Linus något väldigt österländskt samt något väldigt västerländskt. Medan Ludde har ljuset som sin räddare, har Linus haft det som sin fiende.
Catherine (Xbox 360)
[betyg:3]Jag velar fram och tillbaka. Jag var kanske lite extra hård för att jag hade höga förväntningar. Jag hade ju roligt med spelet. Och det är ju snyggt och annorlunda. Å andra sidan lovar Catherine mer än det levererar och spelet känns ibland som en enda lång upprepning. Men samtidigt… ni ser. Jag velar. Fram och tillbaka mellan ”helt okej” och ”riktigt bra”. Men sen kommer jag och tänka på det där ensamma eskortuppdraget, sliter mitt hår och delar ut en medelmåttig trea.
Darkness II (Xbox 360)
[betyg:4]Fyra armar är kul. Det är inte svårare än så. Storyn imponerade inte på mig som den tydligen gjort på andra och jag vill våldsmörda Darkling. Men, kom igen. Fyra armar. Liksom. Darkness II känns i många aspekter lite rått, lite oslipat. Men jag köper det. Sväljer det med hull och hår. Och återvänder gärna bara för att röja lite. Ni vet, med fyra armar.
Malin har spenderat februari åt att vifta med svärd och andra vassa föremål.
Soul Calibur V (Xbox 360)
[betyg:4]
Jag spelar Soul Calibur ungefär såhär;
”Du, kompis, ska vi spela Soul Calibur?”
”Ja, vad kul!”
”Va, ska du vara MAXIS? Noob!”
”Amen du då, som bara kör Taki-kopian!”
”Mä, jag var ju Mistsurugi nyss!”
”Amen EN match!”
”Ja och?”
”Ha, ät den, jag vann!”
”Rematch! Ha, oj, tre raka för mig där, känns det jobbigt?”
”Mä, du har ju tränat!”
”Nä, jag spelar typ bara såhär!”
”Säkert, du skriver ju för fan om spel!”
”Mmmmm”
”Men SLUTA döda mig med Seymours 30-årskris!”
”Men nyss fick jag ju inte vara Taki-tjejen! Och SLUTA SPARKA UT MIG UR RINGEN DET ÄR FUSK!”
”DET ÄR INTE FUSK DET ÄR TAKTIK!”
”HA!! HAHA! TA DEN!”
”MEN FÖRIHELVETE SLUTA KNAPPHAMRA!”
”Jag knapphammrar inte det är så man greppar!”
”Är det kul om jag vara använder den här attacken eller! HA HA HA DÖ!”
”MEN SLUTA!”
…
”Okej, du, ska vi ge oss?
”Ja. Portal 2 istället?”
”Absolut. Finns det mer öl?”
Spelar du också och är glatt överraskad över tuttbristen så är mitt betyg helt och hållet rättvist för upplevelsen.
Last Story (Wii)
[betyg:3] Efter vad som initialt kan ha uppfattats av en sågning av The Last Story kan jag efter att dubblerat min speltid inte riktigt stryka bort några tårar från upprörda Sakaguchi-älskande kinder. Visst växer historien på mig, men det går inte riktigt att fastslå om det är på grund av att kvalitén blir högre eller om det är ett slags stockholmssyndrom som infinner sig runt timme 15. Med lite distans till min upplevelse kan jag inte med gott samvete sjunga hyllningskörer till The Last Story. Stridssystemet är innovativt och bitvis kul, bitvis frustrerande klumpigt. Det finns en handfull intressanta karaktärer men huvudpersonerna tillhör dem inte. The Last Story är ett alldeles dugligt japanskt rollspel som inte tar mig med storm, men som fungerar för att stilla mitt sug efter genren.
Februari månad har varit en bergochdalbana för Tommy, som blivit både överraskad och sedan besviken.
Final Fantasy XIII -2 (Xbox 360)
[betyg:2]Fan, fan, fan. Jag ville gilla det. Ofta är det en specifik sekvens som kan förstöra en annars trevlig spelupplevelse till den mån att jag inte längre vill spela. En punkt då det helt enkelt slutar vara kul, och spelets alla brister växer sig plötsligt enorma medan det finns för få goda sidor att luta sig mot. I Final Fantasy XIII-2 kommer den punkten ungefär 17 timmar in, och har nu fått mig att inte vilja spela mer. Jag kommer med stor sannolikhet inte ta mig förbi en sekvens där man måste gå tillbaka till tidigare områden för att leta rätt på flera små gömda och näst intill osynliga föremål. Hela vägen upp till den här otroligt tråkiga delen har varit väldigt trevlig, vilket mina initiala intryck tydligt visade på. Men eftersom jag inte låst upp alla platser jag måste besöka inser jag att delar jag trodde var valfria egentligen är obligatoriska. Så för att hitta de små gömda föremålen måste jag först hitta och aktivera flertalet portaler, efter att jag lokaliserat och listat ut hur man aktiverar dem. Det hela blir en alldeles för långtråkig och omständlig process som drar ner spelupplevelsen till en nivå där jag inte vill fortsätta spela. Att det varit kul fram till den här punkten gör det bara mer tråkigt, och sagan om Final Fantasy XIII-2 fick inte något lyckligt slut. Hur mycket jag än vill det.
Gotham City Imposters (Xbox 360)
När jag spelade betaversionen av Gotham City Impostors var det ganska svårt att komma igång med matcher. För att göra det ännu mer frustrerande, så hade jag faktiskt kul när jag väl kom in någonstans och fick spela. Visst, det var inte någon höjdare att behöva spela mot folk som på grund av spelets usla matchmaking var 30 levlar över mig. Men humorn och framförallt änterhaken kompenserade för det. Jag antog att det var svårt att starta en match eftersom det var en beta, men nu när det fulla spelet är släppt sitter jag helt ensam i lobbyn och väntar. Och väntar. Och väntar. Jag har bara spelat 5-6 matcher, och hade kul när det väl begav sig. Men det är tyvärr ingenting jag kan sätta ett omdöme efter. Jag ska fortsätta försöka, men kan bara varna intresserade spelare för att de kommer ha svårt att komma in i matcher när de försöker spela Gotham City Impostors. Tyvärr. Av den här anledningen kan jag heller inte sätta betyg.
Pac-Man Party 3D (3DS)
[betyg:1]Det här är ännu ett partyspel, men ett där dina möjligheter att spela med andra är begränsade. Det finns nämligen inga onlinefunktioner, vilket innebär att du måste hitta tre vänner med 3DS att spela mot lokalt. Du vill inte spela mot datorn, då AI:n är chanslös. När ni väl kommer igång med spelandet kan ni märka att Pac-Man Party 3D är ungefär 75% att vandra omkring på spelplanen bland invecklade spelregler, och övriga procent åt att faktiskt spela minispel mot varandra. Det blir ett ganska sömnigt tempo där du känner dig som en passiv åskådare alldeles för länge. Minispelen är dessutom bland de mest oinspirerade jag sett, och handlar nästan alltid om att antingen rita cirklar väldigt fort eller dra streck fram och tillbaka väldigt fort. Enda sättet som någon kan ha kul med Pac-Man Party 3D, är om man träffas 3-4 personer med varsin 3DS, och sätter ihop en marathonlista av minispel utan spelplanernas inblandning. Fast då är det å andra sidan lika bra att spela Mario Kart 7 i stället.
Och det var då allt från oss när det kommer till resumén av februari månad!
