Vi har alla spelat Guitar Hero, eller hur? Antagligen SingStar och Rock Band också, korrekt? Visst är det tokigt skoj att låtsas vara vara huvudattraktion på en konsert eller festival, spela låtarna man kan och älskar, tillsammans med några mindre kära låtar för att de måste vara med för att publiken kräver dem. Jag vet att jag har kul oavsett om jag hamrar på fret-knapparna, slår på plasttrummorna eller skrålar in i mikrofånen.
Men vad har denna musikbaserade spelvåg verkligen lämnat oss med?
Idag finns det en helt annan uppsjö av videos på Internet, och det är människor som får höga poäng i sitt favorit-musikrelaterade spel. Oftast är det videos som involverar en plast-gitarr och demonstrerar spelarens förmåga att följa instruktioner på en skärm som bläddrar förbi väldigt snabbt. Vissa av dessa videos är mer innovativa och/eller vetenskapliga. Som att spela på en gitarr konverterad till en uppsättning trummor eller att få en robot att spela spelet, men oftast är det bara den traditionella leksaken som spelas på det traditionella sättet.
Jag har faktiskt suttit igenom sju och en halv minut av två snubbar som spelar en låt för att sätta ett världsrekord. Jag vill inte ta ifrån dem vad de gjort, ett världsrekord är ett världsrekord (tills någon annan tar det), men någonting har missats när allt detta skedde. Någonting som inte var en faktor när det handlade om DDR: De spelar ett spel. De finns faktiskt någon som smälter en gitarr för att skapa musiken som de låtsas spela. Den perfekta träffsäkerheten av 100% träffade noter känns väldigt ouppnåeligt, men jag vet en person som når den där perfekta poängen nästan varje dag. Jag har sett honom göra det, live, på scen, med en riktig gitarr.
South Park har mobbat även det här fenomenet: Medan ungarna är upptagna med att imponeras av höga poäng i ett TV-spel, och försöker skapa en pseudo-rockstjärna genom spelet, blir den personen som faktiskt kan imitera det faktiska framträdandet på ett riktigt instrument hånad och ignorerad.
När kom denna under-prestation in i våra hem?
Jag var inte annorlunda, när mina vänner kommer över för lite låtsas-kändisskap gratulerar vi alltid varandra för hög träffsäkerhet och glömmer helt och hållet bort att någon, någonstans i världen, sätter alla noter perfekt på ett faktiskt instrument.
Men av någon anledning var det attraktivare att se någon som smattrar med sina fingrar på några färgglada knappar än det var att göra samma sak i verkligheten.
När DJ Hero var på ingång befarade jag att nattklubbarna skulle förlora sitt erkännande när de anställer någon som faktiskt har talang bakom mixerbordet, och massorna kommer tycka att det är en barnlek för att de har gjort samma sak med (väldigt förlåtande) pilar hemma i TV-soffan.
Lyckligtvis blev det inte så. Musikspelen har fått en annan vändning. Man har inte längre Rock Band-fester, där man samlas för att spela den senaste versionen samtidigt slår ihop det med en vanlig hemmafest. Så var har rocken tagit vägen? Musiken i de instrumentbaserade spelen introducerade en förlorad katalog av legendarisk musik till nästa generation, var tog detta vägen? Jag var samtidigt rädd att plast-intrumenten skulle döda nästa generation av musiker medan de stod på barnsben, men så verkar det inte bli. Varför skulle man lära sig ett instrument när man kunde låtsas och få digitalt beröm i form av poäng och procent ändå? Det är inte dött, men det lever verkligen på lånad tid.
Istället har plastintrumenten fallit åt sidan och är en bisyssla som endast kommer fram när humöret verkligen gör sig påmind. Idag är det populärare att stå framför en kamera och följa instruktioner från en virtuell docka som visar simpla danssteg att genomföra i takt till väldigt marknadsföringsbara poplåtar.
Mina farhågor om framtidens musiker är inte längre hotade av Guitar Hero och Rock Band. Frågan är om de är räddade?
Text av Nidde Nedelius
Nidde är Retroresans främsta fanboy och har både sjungit, bjudit på sprit och husrum för att tillgodose gossarna. Utöver det flänger han runt på konstiga klubbar med konstigare människor för att dansa och dokumentera världens alla hörn tillsammans med hardstylers.se, Det är Nidde man ringer in om man behöver en schysst bild eller video. Förutom det gillar han också att trolla Anders beträffande GTA IV. Men det förlåter man, för innerst inne är han rätt snäll. |
Jag ser inte hur de som spelar riktiga instrument skulle dissas. Skitmånga talangfulla människor har tiotals miljoner views per video på Youtube. Jag trodde ingen översatte ”vara bra på Guitar Hero” till att aldrig gilla instrumentala talanger. Var finns de människorna?
Håller med SL. Tror kanske din poäng kan vara riktig i din bekantskapskrets eller den sfär du rör dig i på internet. Däremot är det ju ”Guitar Hero”-spelande och konstnärligt uttryck genom musik två helt olika saker.
Kanske roas ni mer av att titta på klipp relaterat till någon som är duktig på tv-spel än någon som uttrycker sig musikaliskt. Det blir som att jämföra uppåttummar på en speedrun av ”Super Mario” med tummarna på ett klipp av ett hundrameterslopp och sedan dra slutsatser kring samhällets intresse kring sport.
Jag tror att man gör ett tankefel när man försöker koppla musikspelen till musik på ett djupare plan. Det finns enligt mig väldigt få kontaktytor där.
När artikeln skrevs i sitt orginalutförande, när musikspelsvågen var som störst, var den mer relativt. Jag tror även att det var mer ett Amerikanskt fenomen än det var Svenskt, så även det kan spela in.
@SpelLinnea
Vad jag ifrågasatte var hur många som kommer att gå miste om att lära sig ett riktigt instrument när de istället kan få direkt utdelning via ett TV-spel istället. Jag tror inte att någon skulle lägga ner sin gitarr för Guitar Hero, men jag undrar om någon hoppade över att ens börja.
Jag ifrågasätter inte att människor som spelar instrument får views på YouTube. Däremot ifrågasätter jag att de rivaliseras av människor som spelar gitarr på låtsas.
Som ett dåligt exempel så ger sökningen ”playing guitar” en högsta view count på 21M medan ”playing guitar hero” ger 24M.
@Mckorv
En speed-run i SMB är inte riktigt samma sak. Hade du jämfört det med Family Fun Fitness/World Class Track Meet hade jag köpt det, då du faktiskt imiterar aktiviteten. Guitar Hero och Rock Band simulerar sina motsvarigheter, vilket Mario inte gör.
Påstå att du tränar så att du blir bäst i världen på streetskate. Hur nöjd blir då du när jag repeterar ditt vinnande åk fast på fingerboard och får uppmärksamhet på det?
Nid: Jag tror vi går i cirklar av missförstånd kring varandra. Mitt försök till poäng var väl att ”speedrunna” SMB hade ungefär lika mycket med ett OS-lopp att göra som ”Guitar Hero” har att göra med verkligt musicerande.
Jag kan hålla med om att en person på youtube som spelar ”Through The Fire And Flames” är, för mig, ungefär lika intressant oavsett om instrumentet är av trä eller plast.
Däremot förlorar man i de flesta spel det egna uttrycket. Det klart att personen som 100-procentar en svår låt kan showa lite kring spektaklet. Kanske spela med förbundna ögon eller skrika och hoppa. Där någonstans går gränsen. Tror det blir lite som att jämföra äpplen och päron. För min egen del är det aldrig, för att se något musikaliskt som jag tittar igenom ett ”Guitar Hero”-klipp på youtube. Sånt kollar man ju på för att se någon som är grym på tv-spel, lite som en speedrun av SMB eller ett macho no-scope-montage från CoD.
Just nu verkar det GH-relaterade klippet med högst tittarsiffror var detta: http://www.youtube.com/watch?v=G_fDcVqOZwI&feature=fvst
Knappt 3M tittare
Däremot har dessa pajasar nästan 60M tittare med ett pajigt framförande som trots all ost har ett eget uttryck.
http://www.youtube.com/watch?v=d9NF2edxy-M
Det finns säkert många som aldrig tar steget från plast till trä, men tror du inte att det finns några som faktiskt gör det? Vad är det som säger att det inte finns fler som spelar instrument idag just på grund av spel som ”Guitar Hero”? Jag vet inte, jag vet väldigt lite men det är värt att fundera på kanske.