Vi har alla spelat Guitar Hero, eller hur? Antagligen SingStar och Rock Band också, korrekt? Visst är det tokigt skoj att låtsas vara vara huvudattraktion på en konsert eller festival, spela låtarna man kan och älskar, tillsammans med några mindre kära låtar för att de måste vara med för att publiken kräver dem. Jag vet att jag har kul oavsett om jag hamrar på fret-knapparna, slår på plasttrummorna eller skrålar in i mikrofånen.

Men vad har denna musikbaserade spelvåg verkligen lämnat oss med?

De finns faktiskt någon som smälter en gitarr för att skapa musiken som de låtsas spela
När Dance Dance Revolution kom ut började det poppa upp videos på folk som var som galna när de frenetiskt stampade på färglada rutor enligt ett FTL-snabbt mönster av pilar på en skärm. South Park gjorde narr av det, och vågen av dansorienterade filmer i avsnittet ”You Got F’d in the A”, genom att Stan väljer den asiatiska ungen som är riktigt vass på DDR till sin dansgrupp och påstår att det verkligen var dans. Notera dock att det faktiskt hålls tävlingar i DDR, men de fokuserar mer på att deltagarna utför en faktiskt koreograferad dans samtidigt som de trampar på rätt ruta vid rätt tidpunkt. Oftast är då hastigheten och svårighetsgraden på själva spelet nerdragen för att ge utrymme för dansen och inte bara ett snabbt stampande.

Idag finns det en helt annan uppsjö av videos på Internet, och det är människor som får höga poäng i sitt favorit-musikrelaterade spel. Oftast är det videos som involverar en plast-gitarr och demonstrerar spelarens förmåga att följa instruktioner på en skärm som bläddrar förbi väldigt snabbt. Vissa av dessa videos är mer innovativa och/eller vetenskapliga. Som att spela på en gitarr konverterad till en uppsättning trummor eller att få en robot att spela spelet, men oftast är det bara den traditionella leksaken som spelas på det traditionella sättet.

Jag har faktiskt suttit igenom sju och en halv minut av två snubbar som spelar en låt för att sätta ett världsrekord. Jag vill inte ta ifrån dem vad de gjort, ett världsrekord är ett världsrekord (tills någon annan tar det), men någonting har missats när allt detta skedde. Någonting som inte var en faktor när det handlade om DDR: De spelar ett spel. De finns faktiskt någon som smälter en gitarr för att skapa musiken som de låtsas spela. Den perfekta träffsäkerheten av 100% träffade noter känns väldigt ouppnåeligt, men jag vet en person som når den där perfekta poängen nästan varje dag. Jag har sett honom göra det, live, på scen, med en riktig gitarr.

South Park har mobbat även det här fenomenet: Medan ungarna är upptagna med att imponeras av höga poäng i ett TV-spel, och försöker skapa en pseudo-rockstjärna genom spelet, blir den personen som faktiskt kan imitera det faktiska framträdandet på ett riktigt instrument hånad och ignorerad.

När kom denna under-prestation in i våra hem?

Jag var inte annorlunda, när mina vänner kommer över för lite låtsas-kändisskap gratulerar vi alltid varandra för hög träffsäkerhet och glömmer helt och hållet bort att någon, någonstans i världen, sätter alla noter perfekt på ett faktiskt instrument.
Men av någon anledning var det attraktivare att se någon som smattrar med sina fingrar på några färgglada knappar än det var att göra samma sak i verkligheten.

När DJ Hero var på ingång befarade jag att nattklubbarna skulle förlora sitt erkännande när de anställer någon som faktiskt har talang bakom mixerbordet, och massorna kommer tycka att det är en barnlek för att de har gjort samma sak med (väldigt förlåtande) pilar hemma i TV-soffan.

Lyckligtvis blev det inte så. Musikspelen har fått en annan vändning. Man har inte längre Rock Band-fester, där man samlas för att spela den senaste versionen samtidigt slår ihop det med en vanlig hemmafest. Så var har rocken tagit vägen? Musiken i de instrumentbaserade spelen introducerade en förlorad katalog av legendarisk musik till nästa generation, var tog detta vägen? Jag var samtidigt rädd att plast-intrumenten skulle döda nästa generation av musiker medan de stod på barnsben, men så verkar det inte bli. Varför skulle man lära sig ett instrument när man kunde låtsas och få digitalt beröm i form av poäng och procent ändå? Det är inte dött, men det lever verkligen på lånad tid.

 Plastintrumenten har fallit åt sidan.
Nyligen såg spelet Rocksmith dagens ljus. Ett spel som flugit väldigt långt under radarn trots sin briljanta mekanik. Spelet använder sig av en faktisk gitarr, en gitarr som du kan koppla in i en förstärkare och spela riktig musik på, och du lär dig att faktiskt spela riktiga låtar på en riktig gitarr när du spelar spelet. Tyvärr så kommer detta några år för sent, instrumentbaserade spel är inte längre intressanta.

Istället har plastintrumenten fallit åt sidan och är en bisyssla som endast kommer fram när humöret verkligen gör sig påmind. Idag är det populärare att stå framför en kamera och följa instruktioner från en virtuell docka som visar simpla danssteg att genomföra i takt till väldigt marknadsföringsbara poplåtar.

Mina farhågor om framtidens musiker är inte längre hotade av Guitar Hero och Rock Band. Frågan är om de är räddade?

Text av Nidde Nedelius

Nidde är Retroresans främsta fanboy och har både sjungit, bjudit på sprit och husrum för att tillgodose gossarna. Utöver det flänger han runt på konstiga klubbar med konstigare människor för att dansa och dokumentera världens alla hörn tillsammans med hardstylers.se, Det är Nidde man ringer in om man behöver en schysst bild eller video. Förutom det gillar han också att trolla Anders beträffande GTA IV. Men det förlåter man, för innerst inne är han rätt snäll.