Ludde har jubileum

Idag är det exakt på dagen, 25 år sedan jag fick min allra första spelkonsol. Det var ett Nintendo Entertainment System, eller som det kallades då ”ett Nintendo”. Det här med att säga NES, är något jag har börjat göra på senare år. Back in the day, hade man antingen ett Nintendo eller ett SEGA. Visst det fanns även de som spelade spel på en Commodore, men jag har aldrig förstått tjusningen med att spola ett kassetband fram och tillbaka, i 25 minuter. Jag har alltid varit mer av en ”tryck-på-on-och-börja-spela-kille”.

Men tillbaka till den dagen för 25 år sedan, när mitt liv som Tvspelsnörd tog sin början. Eftersom detta var i början av lanseringen av Nintendo här i Sverige, den släpptes november 1986, jag fick mitt i mars året efter, var det ingen som ännu hade insett storheten med en viss italiensk rörmokare. Således var det inte Super Mario Bros som var det spel som medföljde konsolen. Istället var det ett spel vid namn Ice Climber. Det spelade jag dagligen i 3 månaders tid, tills jag äntligen hade lyckats spara ihop tillräckligt med pengar, 269 kronor för att vara mer exakt, så att jag kunde inhandla ett nytt spel. Det var ett spel vid namn Kung Fu. Rackarns vad häftig det var. Det enda som jag fann underligt med Kung Fu, var att hjälten hette Thomas? Den enda Thomas jag hade en relation till innnan, var en kille som gick i klassen över mig. Han hade ett medfött hjärtfel och var en skitbra fotbollsmålvakt. Jag minns att jag istället brukade kalla den coola karatekickande snubben på min TV, för Billy istället. För det var ett coolt namn. Ni kan väl själva lista ut, att jag blev rätt så glad, när jag något år senare fick en möjlighet att trycka ner en kasset med Double Dragon i mitt Nintendo.

I tre års tid umgicks jag i stort sett dagligen med mitt Nintendo. Men sen började det ryktas om att det var något nytt på gång. Det skulle komma ett Nintendo som var dubbelt så bra! Självklart var det något som jag skulle införskaffa. Så blev inte fallet, för som vi alla vet, dröjde det ett tag innan vi här i Europa fick chansen att greppa en Snes-kontroll. Istället var det en annan maskin som fick bli min vän, iallafall för en tid. Jag pratar självklart om SEGA Mega Drive. Jag är kluven till den här maskinen. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den. Jag hade fantastiska spelupplevleser, med titlar som EA Hockey, Desert Strike, Castle Of Illusions, Bonanza Bros och Quackshot men det kändes ändå inte rätt. Jag var alldeles för kär i dess konkurent och kunde inte sluta dregla över allt som skrevs om den i Nintendo Magasinet.

Efter två år med ett Mega Drive under min TV, blev det då äntligen dags att ställa saker och ting tillrätta igen. Jag packade ner mitt Mega Drive med spel, och begav mig till Stockholm, då det var där den närmsta TVspelsbörsen fanns. Detta var på sensommaren 1992 i i utbyte mot mitt Mega Drive plus 12 spel, fick jag ett begagnat Super Nintendo och ett spel. Min kompis som var med pch som också skulle göra ett byte, avstod, då han ansåg att det var en alldeles för dålig deal. Jag tyckte han var dum i huvudet. Hallå, spelet i fråga var för sjutton gubbar Super Mario World!

Jag var så lycklig dennna dag, föga visste jag att jag nu inom en snar framtid skulle få vara med om, vad jag än idag anser vara, den bästa spelupplevelsen någonsin. Jag skulle få ta del av ett litet äventyr vid namn ”The Legend Of Zelda – A Link To The Past”!

Även fast mitt Super Nintendo hade gett mig den ultimata spelupplevelsen, kom det en tid då även vi var tvungna att skiljas åt. Sony Playstation gjorde entré och min vana trogen sålde det gamla för att köpa ett nytt. Jag ägde bara två spel till mitt Playstation, under vår korta tid tillsammans. Det var Ridge Racer och Tekken 2. Under min tid som Playstationspelare var det mycket annat som tog upp min tid. Jag hade skaffat två nya intressen, folköl och tjejer!

Tack och lov blev inte mitt spelintresse lidande särskilt länge. 1997 fyllde jag 20 år och fick då ett N64 i födelsedagspresent. Den kommande sommaren tillbringades i stort sett framför en TV, med en massa vänner, spelandes Mariokart 64 och GoldenEye. Än idag är det inga spel som har gett mig lika mycket glädje, när det kommer till att ha roligt i multiplayer. Självfallet njöt jag även av både Mario och Link i 3D, men ett spel som jag också minns med värme och kärlek är Star Wars – Shadows Of The Empire! Enligt mig är det det bästa spelet som gjorts på Star Warslicensen.

Ni har förmodligen redan nu sett ett mönster, när det kommer till mitt TVspelande, så det kommer kanske inte som en chock att min nästa spelmaskin blev ett Gamecube. Jag har aldrig ägt ett Playsation 2, men har ändå tagit del av titlar som Silent Hill 1 och 2, men inte så värst mycket mer. Den största anledningen till ett införskaffande av ett Gamecube, förutom min kärlek för Nintendo, var Mariokart Double Dash, men de bästa spelupplevelserna den gav mig, levererade Windwaker, Resident Evil och Resident Evil Zero!

Men efter det, blev det mörkt. Flera år gick innan jag började spela på allvar igen. Min 30-årsdag närmade sig och jag tänkte att ett Wii skulle vara kul att få, med tanke på att jag hade tidigare fått en Nintendomaskin, när jag hade fyllt 10 och 20 år. Så blev det och sen dess har mitt spelintresse exploderat. Jag införskaffade ett Xbox 360, jag började blogga på Loading. Där lärde jag känna en filur vid namn Tommy Håkansson och resten är historia!

På dagen för 25 år sedan fyllde jag 10 år. Då fick jag min första spelkonsol. Inte kunde jag då tro att jag vid 35 års ålder fortfarande skulle älska Tvspel på samma sätt. Inte kunde då jag ana, att jag en dag skulle driva Sveriges bästa spelblogg, tillsammans med ett gäng lika nördiga och mysiga personer som mig själv!

Undrar hur det kommer vara om ytterligare 25 år?