Jag har drabbats av en sjukdom, och som de flesta så lyssnade jag inte på symtomen utan körde på som vanligt. Det funkade bra ett tag, men sen insåg jag att sjukdomen förändrade mitt liv. I alla fall mitt sätt att spela tv-spel. Precis som många vänner har jag drabbats av den beroendeframkallande trofé- och prestationspoängssjukan.
På pappret låter det inte så dumt med belöningssystem. Spelen varar längre. Jag testar vapen som jag normalt sett skulle rata och utforskar varje vrå av spelvälden, men det är också det som är nackdelen. Det finns risk att min personliga spelstil och det jag gillar med tv-spel går förlorad om jag spelar enligt spelutvecklarnas belöningsmall och bockar av trofé efter trofé från en lista. För om jag ser tillbaka på vad det var med tv-spel som fångade mig någon gång i mitten av åttiotalet så var det känslan av att ta del av ett episkt äventyr eller köra skiten ur en bil som jag aldrig kommer ha råd med. I stället slösar jag bort mitt liv på ett hyfsat eller i värsta fall ruttet spel, bara för att få ett ryck i baguetten av plingljudet från en ny trofé eller achievement.
Det är inte är troféerna i sig som jag är emot utan att de oftast används på fel sätt och förstör illusionen av speluniversumet när de delas ut till höger och vänster utan större prestation. Det finns dock bra exempel när troféer fungerar. IOS-spelet Jetpack Joyride är ett sådant. Anledningen till att det funkar är att belöningarna är en naturlig del av spelmekaniken och inte upplevs som ett lager smink som applicerats i sista sekund.
Men ju mer jag tänker på belöningsfenomen så kan jag inte komma ifrån likheten med barndomens tandläkarbesök. När jag låg bakåtlutad i tandläkarstolen visste jag att om jag gapade stort skulle jag belönas med ett klistermärke när det äntligen var över. Idag tror jag inte att jag skulle uppskatta klistermärket på samma sätt, men det har nog med att jag har intellekt nog för att för inte låta mig luras av ett simpelt klistermärke. Jag skulle där emot uppskatta en liten belöning om de förekom i oväntade och trista sammanhang som på min internetbank eller jobbets tidsrapporteringsystem. Ge mig en blank medalj och bättre ränta när 10 % av mitt bostadslån är avbetalt.
Alltså koppla belöningarna till något som har relevans både vad det gäller i verkliga livet liksom spelvärlden. Belöna mig både när jag utvecklas som människa och som spelare, men locka mig inte med belöningar som tar mig ur ögonblicket. Väljer jag som hårdbarkad cowboy att stanna till och plocka blommor ska det vara av egen fri vilja inte för att det ska plinga till i trofélådan.
Text av Pontus Hellgren
Nybliven pappa med på tok för stor spelsamling i förhållande till tid (planerar att spela Final Fantasy IX som pensionär). Har skrivit till och från om spel i ungefär tio år och skriver nu väldigt sporadiskt för Nutopia.se |
Jag kan så relatera! Ett exempel är InFamous 2 som jag tvingades ge bort efter en vadslagning, men det var först efter jag tagit en platina i spelet. Jag älskar verkligen spelet men har svårt att motivera mig till ett nytt inköp då jag redan har plockat alla troféer. Som om det inte längre skulle vara värt att spela spelet då det inte finns fler troféer att plocka.
I andra ringhörnan har vi Batman: Arkham Asylum, som jag köpte endast för att försöka plocka en platina trots att jag redan igenom det fyra gånger redan. Men det var under min 100%-runda som jag insåg _hur_ bra spelet är egentligen.
För övrigt lär det vara underbart att spela FFIX som pensionär.
Fy fan vad bra inlägg Pontus. Nu har jag inte riktigt ”köpt” det där med trophy/achievementjagande men jag kan känna igen mig i det där med att det kan påverka sättet som jag väljer att få min spelupplevelse.
Det som tog koll på mitt ivriga trofeejakt var:
1. MW2, plötsligt blev det helt orelevant, när man hade kopplat bort alla trofeer från onlineläge.
2. Assassins Creed 2. Flying machine mission. Missade att knocka ner väktarna från taket. En trofee jag hade tänkt och plocka senare, men då kunde man backtracka till alla missions förutom just den banan. Man var tvungen att köpa ytterligare en flying machine relaterad DLC. Då la jag ner skitet.
Senare fick jag veta att det fanns en gömd flygfarkost. Men då var det för sent.
Åh, Pontus – vad jag håller med dig. Det känns som du har tagit orden rakt ur min mun! Sjukt bra krönika.