Antihjältar är alltid intressanta. Men på samma sätt som Tugg Speedman aldrig borde ha spelat för utvecklingsstörd i Tropic Thunder så måste man också hitta en fin balansgång när man skapar en hjälte som gör fel. David Jaffe ursäktas för Kratos eftersom han lever och verkar i den urflippade värld som är den grekiska mytologin. Men i ett annat av Jaffes stall hittar man en samling psykopater, våldtäktsmän och seriemördare som är svårare att smälta. Karaktärerna i Twisted Metal-serien har alltid förts fram som ett av seriens starkaste kort, men vad finns kvar om man inte gillar dem?

Mycket är konstigt och kanske är det meningen
För mig kommer Twisted Metal alltid vara spelet som visades upp istället för The Last Guardian på E3. Vi i Europa kommer troligtvis aldrig förstå seriens storhet i samma utsträckning som amerikanerna. Där har spelserien en marknad, en fanbase som otåligt väntat på nästa del. Troligtvis blir också deras förväntningar mättade, för årets Twisted Metal är precis vad de har väntat på; fullt ös, våldsporr och ful-snygg estetik. Det tar tid att vänja sig vid det ursinniga tempot och lagom till att du börjar få grepp på ditt valda fordon kommer nästa vägbula i format av den säregna bilfysiken, som sållar myggor men sväljer kameler. Mycket är konstigt och kanske är det meningen. Att kalla spelet för ”trasigt” är nämligen att ta det lite långt. Twisted Metal beskriver en vrickad värld där motorcyklar rammar lastbilar och är lika starkt knutet till verkligheten som tecknad morgon-tv efter en rejäl snedtändning.

Jag står naken i centrum av ett stort snöbollskrig som jag aldrig ville vara med i
Men jag har svårt att hitta suget att spela vidare. Lika ofta som jag myser av allt bränt gummi och glassplitter suckar jag åt att om och om igen bli beskjuten av EMP-missiler som innebär att jag måste hamra knappar för att köra vidare. Störande moment är viktiga, inte minst i tävlingsinriktade spel som det här, men när det händer för ofta surar jag till och får känslan av att jag står naken i centrum av ett stort snöbollskrig som jag aldrig ville vara med i. Det finns en gräns mellan ”barnsligt underhållande” och ”barnsligt”, och Twisted Metal tar ut svängarna lite väl brett.

Vad jag, resten av Sverige och egentligen hela Europa tycker spelar egentligen mindre roll. Spelet är bland de tydligaste exemplet på ”ett spel av Amerikaner, för Amerikaner” jag tagit del av. Och även om jag tenderar att gilla XL med extra ost så står det efter några timmar med Twisted Metal att det inte är något som jag vill lägga mer tid på. Var Jaffes kultfölje kommer ifrån har jag svårt att svara på, visst förtjänar han ha en klapp på ryggen för God of War, men en konstnär är han lika lite som Cliffy B.