Om Howard Phillips Lovecraft återvände från de döda idag skulle han nog segna ner igen i ren häpnad när det gick upp för honom vad han gjort med skräckgenren. I nästan all skräckfiktion från 1950-talet och framåt finner man röda trådar som likt vägarna till Rom leder tillbaka till ett stillsamt Providence i Rhode Island, USA. Där levde och verkade Lovecraft större delen av sitt korta liv, även om en kortare vistelse i New York påverkade hans författarskap markant. En klatschig titel som ”den moderna skräckens fader” är både sann, dubbelbottnad och fullständigt korrekt när man talar om hans arv. Han är inte bara en källa för inspiration till moderna författare, utan många av hans alster är direkta repliker på samhällsklimatet som rådde under den modernitet han växte upp i. Städerna, massmänniskan och den rationella framtidstro som var tidens anda tärde på hans sinnesfrid, vilket stimulerade ett skapande av en värld där människans insignifikans och maktlöshet är huvudtemat. Den uråldriga ondska och visdom som finns i utomjordiska och interdimensionella varelsers samhällen förminskar oss till hjärnlösa myror i en stack och reducerar våra skyskrapor till monument över vår egen naivitet.

Det finns en skatt av spel som direkt eller indirekt hänvisar till Lovecraft. De flesta har kanske hört talas om Call of Cthulhu: Dark Corners of the Earth, men betydligt färre har uppmärksammat Virtual Boy-titeln Innsmouth No Yakata från 1995. Det är förstås inte så konstigt, då Virtual Boy är en styggelse där även de bästa spel försvinner i skuggan av konsolens flopp. Men det är åtminstone en lustig bit triviakunskap att det finns ett actionbetonat survival horror-spel till en sådan konsol, där Lovecrafts ökända fiskeby figurerar i titeln. Bland de mindre kända titlarna hittar vi även Necronomicon från 1984 som utvecklades för en vuxen, japansk publik till persondatorn NEC PC-9801. Spelet utspelar sig i Lovecrafts fiktiva, välkända stad Arkham och är likt Dark Corners helt baserat på mytologin som löst kallas för Cthulhu-mytologin. Vi ser även namnet Necronomicon återvända 2001 i det franskutvecklade PC-spelet med undertiteln The Dawning of Darkness.

Lite längre upp för stegen bland kända titlar hittar vi Sherlock Holmes: The Awakening från 2006. Spelen om allas vår favoritdetektiv har aldrig blivit storsäljare, men de har en hängiven skara fans och har fått stundtals god kritik. I just The Awakening ser vi Sherlock och Watson jaga ner en Cthulhu-dyrkande kult i Skottland.

I rollen som Edward Carnby eller Emily Hartwood hittar spelaren i Alone in the Dark böcker som The Necronomicon eller De Vermis Mysteriis
Betydligt mer känt, men kanske stundtals bortglömt i spelhistorians dimma, är Alone in the Dark från 1992. Själva berättelsen baseras löst på ett verk av en annan känd skräckförfattare i Edgar Alan Poe. Spelet är dock i sin helhet långt mer Lovecraftianskt, inte minst då spelets handling återberättas genom en serie böcker man finner i spelet. Detta är väldigt utmärkande för Lovecrafts berättarstil; att olika medieringsformer blir viktiga artefakter i berättelsens framförande. Förbjuden kunskap som sakta driver protagonisten från vettet förekommer i hans noveller som uråldriga böcker, dagboksanteckningar, radioninspelningar eller till och med musik. Berättartekniken i spel som Alone in the Dark är inte bara intressant och smidig, utan helt klart en nick till Lovecraft själv.

I rollen som Edward Carnby eller Emily Hartwood hittar spelaren i Alone in the Dark böcker som The Necronomicon eller De Vermis Mysteriis när de genomsöker det gamla huset. Dessa är dessutom direkt hämtade från den mytologi Lovecraft lade grunden för. Även andra allusioner till Lovecraft förekommer i form av en vansinnig pirat och förekomsten av namnet Derketo. En av de mer betydelsefulla karaktärerna i novellen Call of Cthulhu är den galna piraten Castro, och Derketo är ett annat namn för den mörka guden Shub-Niggurath (även känd som slutbossen i Quake).

Utvecklarna Infogrames har även fortsatt visa sin beundran av Lovecraft med titlar som Shadow of the Comet och Prisoner of Ice som nästan helt och hållet är baserade på kända noveller som Shadow over Innsmouth, The Dunwich Horror och At The Mountains of Madness.

Bland mindre kända titlar kan vi också hitta spel som Anchorhead, ett prisbelönt skräckspel utvecklat till Z-machine version 8, och även Gamecube-titeln Eternal Darkness. Båda har influerats av Lovecraft, vilket märks i spelens handling och framställning. Däremot saknas direkta referenser i form av namn och platser.

Letar man så kan man hitta Lovecraft precis överallt, men det är kanske inte så märkligt med tanke på att han populäriserat ett otal skräckelement och inspirerat hundratals författare. Bland annat Stephen King och Neil Gaiman har både i och utanför sina böcker berättat om sin kärlek för Lovecraft. Mindre allusioner finns att hitta i oväntade spel som exempelvis Disgaea 4, när karaktären Desco proklamerar att han egentligen är guden Yog-Sothoth. I Magicka hittar vi flera referenser till kända Lovecraftfenomen och i Scribblenauts händer precis det som borde hända när man skriver Cthulhu i textfältet.  Men ska man hitta referenserna förutsätter det förstås att man läst hans verk, eller att man som jag är fullkomligt besatt av hela hans författarskap. Då ser man honom precis överallt. Eller har jag precis som alla stackars protagonister till slut förlorat några eller alla hästar ur stallet?

Text av Peter Ahonen

Peter Ahonen är som spelkritiker fast i ett skymningsland mellan utbildad kulturvetare och dreglande fightingspelsfantast.
Just nu varvar han Journey med Street Fighter X Tekken samtidigt som han recenserar och orerar om spel på Kraid.se.
Är uppväxt på PC-spel sedan 386-eran, älskar Doctor Who och har aldrig orkat spela ett JRPG mer än ett par timmar.

Illu. Erik Fokkens