Hej! Gillar du Elite Beat Agents? Det är väl klart du gör. Tycker du om Professor Layton? Dum fråga. Har du kul med Rhythm Heaven? Den frågan var retorisk. Diggar du Bit.Trip Runner? Om svaret är ja på det också har jag spelet för dig. Det är nämligen så att Rhythm Thief & The Emperor’s Treasure är en mumsig gryta med många ingredienser tagna från alla de ovan nämnda titlarna. Det är helt enkelt ett rytmspel där du utför mer eller mindre farliga handlingar genom att picka, dra, vrida och trycka. Tänk dig Professor Layton, fast med rytmbaserade minispel i stället för kluriga pussel. Visst finns det pussel i Rhythm Thief också, men de är obligatoriskt rytmbaserade och ganska simpla.

Ett spel som är som Professor Layton har självklart en berättelse som innehåller mystiska mysterier i europeiska städer, och det vet Rhythm Thief. Berättelsen i sig håller inte riktigt samma standard som i Professor Layton, och det beror mycket på att karaktärerna inte alls är lika tilltalande. Spelets skurk känns speciellt väldigt mjäkig. Men det karaktärerna tappar väger presentationen upp mer än väl, och 3D-effekterna i de vältecknade filmsekvenserna är de bästa jag sett hittills. Nu har jag bara det i en så där två-tre spel förut, men det är ändå mycket finare och skönare för ögat än det var i Doctor Lautrec. På tal om Doctor Lautrec så vandrar man även här omkring på en overheadkarta av Paris gator. Varje punkt på kartan har även en egen handritad bild med folk att prata med, mynt att hitta, ljud att spela in och notpapper att leta rätt på.

Eftersom minispelen i Rhythm Thief är oerhört varierade är det nästan oundvikligt att kvalitén stiger och sjunker. Vissa är mer eller mindre tråkiga, medan andra skulle kunna bära ett helt spel på egen hand. Ett av de bästa är violinspelande, där det funkar lite som Guitar Hero men där du drar med stylusen till höger och vänster för att simulera stråken medan du måste följa ljudspårets höga och låga noter. Det låter kanske som något svårbegripligt när jag försöker förklara det, men det är något så imponerande som en ny och riktigt bra tolkning av det utnötta Guitar Hero-konceptet. Andra minispel är lite mer grundläggande, som att dela ut rytmiska dängor till höger och vänster i slagsmål genom att trycka på styrkorset och A-knappen. Eller att helt enkelt skutta fram över hustak i sann Bit.Trip Runner-anda. Eller fånga köttben med hjälp av konsolen rörelsekänslighet.

Som ni hör gillar jag verkligen Rhythm Thief. Det gör Ludde också. Och Niklas Sintorn. Och min flickvän. Ja, alla som jag vet har spelat Rhythm Thief ger det tummen upp. Visst önskar jag att det bjöd på lite fler minispel oftare än det gör, och ibland känns det som att storyn drar ner tempot lite för mycket. Ibland känns det som att jag är mer sugen på rytmspelandet medan storyn kommer i vägen för det. I Professor Layton funkar det lite bättre, eftersom lugn problemlösning lättare matchar tempot i historieberättande kring mysterier mer än vad hektiska minispel kan göra. Men det går att spela minispelen utanför storyläget, och samla poäng. Tyvärr finns inga riktiga leaderboards, vilket gör poängsamlandet ganska meningslöst. Men Rhythm Thief trots allt är absolut ett spel värt både din tid och dina pengar.